Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
ningsrätt, borde i stället allvarligt överväga den sociala och
individuella rätten att bilda och att ingå i föreningar! Envar vet, att
om man oavlåtligt hugger spånor av en stock, så duger den
slutligen inte till takbjälke. Men just på det sättet behandlar man sitt
eget själsämne. Flisorna av dessa söndersplittrade själsämnen yra
omkring. Men de hela själarna, de, som sätta in sin kraft på ett
livsverk, dessa bli allt färre.
Tidens typiska sjukdom är platformomanien. De av denna
åkomma angripna, kunna ej sova om natten i fall de ej på afton
hört sin egen röst i en offentlig församling. De ila från möte till
möte och föreslå på varje möte stiftande av en ny förening för alla
tänkbara ocli otänkbara ändamål. 1
De, som redan gripits av sjukdomen, torde vara obotliga. Dess
viktigare är att i tid härda sig mot den. Detta sker genom att
skratta varje gång någon försäkrar oss om vår oumbärlighet för det
eller det verket, medan vi väl veta att, doge vi, då vore vår plats
inom föreningsverket efter några dagar fyld! Det är endast den
skapande människan, den genom sin livsgärning enastående, som,
i vissa fall, kan kallas oersättlig!
Föreningsmedlemmar är det aldrig ont om. Och med denna
visshet äga vi full rätt att leende avvisa allmännitet, när detta vill
tvinga oss att tappa bort oss själva i styrelsesammanträden.
Och framför allt har ungdomen denna rätt.
Den unga människa, som tidigt får nyssnämda platformsjuka,
mister lätt förmågan av en i det tysta verksam godhet. Vanan vid
offentlighet, vid publikens och prässens bifall, ger ofta åt den
ungdomliga själens sköra glas en av dessa rämnor, som man ej märker
förr än vinet sakta sipprat ut ocli glaset står tomt!
III.
Föreningslivets allra påtagligaste fara är att maskineriet där
verkar blint, mekaniskt, utan några skyddsåtgärder för att de där
arbetande ej skola stympas till väsentliga delar av sin personlighet.
Och som den enskildes samvete faller i sömn under den hypnos,
ett parti, en förening, en styrelse utövar, så blir faran — såsom
obemärkt — än större. Den, som själv står utanför riksdag, parti,
förening, styrelse frågar sig ofta huru de, inom dessa samfund
verkande, kunna vara sä stockblinda för sanningen, då dock flera bland
dem såsom enskilda visa sig äga intelligens? Huru de kunna vara
så orättrådiga, då dock flera såsom enskilda visa rättsinne? Huru
de kunna begå så grova fel, då de dock var för sig äga goda
avsikter?
1 Sedan det är bevisat att kulturmänniskan snyter sig ohygieniskt
vänt:ir jag dagligen vår 111,1 ll:te förening, den för rationell nüsputsning,
cn förening, som ej torde nöja sig med mindre än il styrelsemedlemmar ocii
19 paragrafer av vilka den första — enligt känt mönster — bör komma att,
lyda sålunda: »att snyta sig fritt är stort; att snyta sig rätt är större.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
