Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
409
voro ense om det stora framsteg, som gjorts genom antagandet av
hithörande lagar den 27 juni 1902, nämligen ändringar i 5 kap.
strafflagen, lag angående verkställighet av domstolsförordnande om
tvångsuppfostran och lag innefattande vissa bestämmelser om
förfarandet i brottmål rörande minderariga. Under den tid som
förflutit, sedan dessa lagar den 1 januari 1905 trätt i kraft, hade man
ej hunnit göra så stora erfarenheter. Sa mycket kunde sägas, att
uppfostringsarbetet lönade sig och borde komma till allmännare
användning. Det tycktes dock, som om lagstiftningen ej trängt
igenom i folkmedvetandet. Man fattade ej, att det var något
verkligt gott som bjöds och att det för de unga var mycket
förmånligare att komma till uppfostringsanstalten än till fängelset.
För de unga själva och kanske också deras föräldrar föreföll det
korta fängelsestraffet såsom lättare än den långa vistelsen å
anstalten: och även domstolarna tycktes anse förordnandet om
intagande i anstalten såsom det strängare. Följden hade blivit, att
blott ett ringa antal av de minderåriga, som dömts till böter och’
fängelse, sänts till uppfostringsanstalten. Ehuru det således
huvudsakligen var i tillämpningen som det brast, behövdes dock ändringar
även i lagstiftningen, framför allt borde det stadgas, att även
sådana. som dömdes till straffarbete, kunde sändas till
uppfostringsanstalt. Men också rättsproceduren borde ändras; det var olämpligt
att börja uppfostringsarbetet på fångskjutsen och i
rannsaknings-fängelset; möjligen borde man tänka på specialdomstolar för
handläggning av mål mot minderåriga.
Även de följande talarna framhöllo angelägenheten av att
domstolarna och allmänheten betraktade uppfostringsarbetet fran den
av inledarna påpekade synpunkt. Man var också ense om att
lagens tillämpningsområde borde utvidgas till dem, som dömdes till
straffarbete. — Direktör Heikki Tunkelo lämnade härefter en del
upplysningar om barnavårdsarbetet i Finland, i vilket tal. tagit del
dels såsom föreståndare för en uppfostringsanstalt och dels såsom
ledamot av den kommitté, vilken 1905 framlagt ett förslag till lag
om skyddsuppfostran.
Fängelsepredikanten K. Ernberg i Stockholm inledde frågan
vård av frigivna fångar. Tal. gav en framställning av de nu
arbetande skyddsföreningarnes uppkomst och arbete samt uppehöll sig
särskilt vid den arbetsförmedling i Stockholm, till vilken
centralföreningen för frigivna fångar tagit initiativet. Arbetet på detta område
hade emellertid ej krönts med någon större framgång och det var
därföre nödvändigt att söka få till stånd en bättre organisation inom
skyddsarbetet. E. uppdrog konturerna till en sådan. Andra
inledaren, kyrkoherde Hauffmann, Skåne, framlade ett detaljerat
program för skyddsarbetets utveckling. Hans synpunkter tycktes nog
vinna genklang bland de följande talarna, men man varnade för
att insnöra arbetet i alltför byråkratiska former. Från representanter
för Svenska fattigvårdsförbundet påpekades, att förbundet upptagit
även denna fråga på sitt program, och att man borde fä till stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
