Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•505
senterar familjen. Kvinnorna lia i stället börjat bilda »gillen»
vid sidan av föreningarna i enlighet med den engelska förebilden
och med ungefär likartat program. Det första svenska
kooperativa kvinnogillet bildades i Eskilstuna nov. 1906, och rörelsen
har sedan gått hastigt framåt. Redan efter mindre än ett år
kunde gillena — dä 32 till antalet — sända ombud till den
första kvinnogilleskongressen i Stockholm, som bl. a. ledde till
bildande av en centralorganisation, »Kooperativa
kvinnogillesför-bundet». Bildningen av nya kvinnogillen har sedan alltjämt
fortgått med rask fart, så att organisationen nu räknar ej mindre än
103 gillen med omkr. 3,500 medlemmar.
Utan tvivel vittnar denna snabba utveckling om ett kooperativt
intresse hos kvinnorna, som rätt tillvarataget innebär rika löften
för kooperationens framtid i vårt land. Ej heller kan det bestridas,
att det behov man genom kvinnogillena söker tillmötesgå, behovet
av flera krafter för det ideella upplysningsarbetet, gör sig starkt
gällande inom vår kooperativa rörelse. Och dock kan man uppställa
den frågan, huruvida den inslagna vägen, bildandet av separata
kvinnoorganisationer vid sidan av de till större delen manliga
konsumtionsföreningarna, är obetingat lycklig.
Det lysande exemplet från England, där den kvinnliga
gillesrörelsen utövat ett storartat och erkänt lyckobringande inflytande,
synes ju kraftigt mana till efterföljd. Men det kan å andra sidan
ej förnekas, att vad som i ett visst land och vid en viss tidpunkt
kan vara förträffligt, blir det i mindre grad under andra och
olikartade förhållanden.
Då gillesrörelsen uppstod i England på 1880-talet, var ett
samarbete mellan kvinnor och män, sådant det nu på många sociala
områden med framgång bedrives, ej gärna tänkbart. Kvinnorna
hade ännu alltför ringa kunskap, alltför ringa träning i sådant
arbete och på grund härav också allt för ringa självförtroende att
i någon mån kunna göra sig gällande bredvid männen, och dessa
hade à sin sida ännu svårt att tänka sig kvinnor såsom jämnställda
arbetskamrater. Det var då utan tvivel en synnerligt lycklig tanke
att organisera kvinnorna för sig, att inom denna separata
organisation utbilda just de egenskaper, som flertalet av dem hittills saknat,
och att samtidigt utföra ett gagnande arbete, som tillvunnit sig allt
större respekt från de manliga kooperatörernas sida och efter hand
banat väg -till ett värdefullt samarbete mellan kvinnor och män
inom de gemensamma organisationerna. Under den tid som
förflutit, sedan grunden lades till kvinnogillesrörelsen i England,
ha emellertid så stora förändringar försiggått med avseende på
kvinnornas utbildning och andra förutsättningar för ett arbete
sida vid sida med männen, att man kan fråga sig, om det nu är
nödigt och nyttigt att här tänka sig samma organisationsform och
samma utvecklingsgång som i England. Här i landet ha kvinnorna
tidigare kommit att ta del i andra sociala rörelser, t. ex.
nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, än i det kooperativa arbetet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
