Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
nil betingar ott tre- och fyradubbelt. högre pris. Människoboningarna äro
dock mycket tunnsådda. Man ser ingenting på mils avstånd, utom nakna
slätter. Framme i Alberto börjar dock landskapet skifta form och färg.
Marken välver sig; snön blir ymnigare och inom kort befinna vi oss i ett
ståtligt, växlande berglandskap, där det ena intressanta sceneriet avlöser
det andra. Vi använda mer än ett dygn för att komina genom Albertos
och British Columbias Hocky Mountàins. Järnvägen slingrar sig fram
mellan bergen och tåget rör sig endast långsamt på grund av stigningarna
och av hänsyn till de talrika bråddjupen man passerar förbi. Äntligen
bär det åter neråt. Vi börja närma oss östsidan av British Columbia.
Snön. som inne i härgeu legat meterhög, har snart alldeles försvunnit i
dalsäiikningama. Vädret blir märkbart blidare. Vi fara visserligen allt
jämt genom bergscenerier, men det bär ständigt neråt och marken börjar
grönska, fastän bärgstoppama äro snöbetäckta.
Omsider äro vi framme i Vancouver. M:ui berusas av den milda
vårlika luften, så främmande för nordbor i mars. Kodan härav känner nian
sig svmpatiskt stämd mot västra Kanadas kommersiella huvudstad. Men
det linnes mycket annat att njuta av: den härliga riaturen, de höga fjällen
där borta, vars snöbetäckta hjässor glittra i solstrålarna.
Från Winnipeg kom jag till Vancouver. Den har visserligen sina
asiatiska kvarter med sanitära villkor som lämna åtskilligt övrigt att önska
men som helhet gör staden, även på det kritiska ögat, ett mycket
förmånligt intryck. Gatorna äro även här breda och regelbundet utlagda. Men
staden är bättre bebyggd och ger ett bra mycket solidare intryck än
Winnipeg, fastän Vancouver är väsentligt yngre — föga mer än två årtionden
gammal. Affärscentrummet är nästan fullständigt upptaget med solida
byggnader, medan bostadskvarteren äro fyllda med medelstora
enfamilje-hus. Så snart man avviker från affärsådrorna, tvcker man sig vara inne
i vårdade, blomstrande egnahemskvarter. Skatteförhållandena måste vara
mera tillfredsställande här än i Winnipeg. Se här vad jag fann ut hos
stadens taxeringsmyndigheter:
Allt sedan stadens grundläggande 1886 har man vid
fastighetstaxeringen skillt på jordvärdet ocli byggnadsvärdet. Det förra klassificeras
mycket rationellt som »real propertv», medan det andra betecknas som
»improvements», varmed man förstår alia skiljbara förbättringar i och på
jorden, byggnader inberäknade. Här ha således våra jurister åtminstone
ett exempel ur verkligheten på en förnuftig särskiljning mellan verklig
fast egendom och lös egendom. Endast jorden kan rimligen betraktas som
fast egendom. Men jurister liksom nationalekonomer synas ej vara till
för att vägleda ocli upplysa framstegsvännerna utan för helt andra syften.
Den första taxeringen företogs 1887. Staden hade då 5,000 invånare.
Jordvärdet utgjorde i det närmaste 2,5 mill. dollars eller 500 dollars pr
kapita. Byggnadsvärdet däremot var upptaget till endast 182 tusen dollars.
Denna sistnämda summa inä vara mycket tör låg, men siffrorna ge i alla
fall stöd för ilen av Thomas G. Sehearman (Natural Taxations’ begåvade
författare) hävdade uppfattningen, att det enda som förekommer att
beskatta i ett alldeles nytt samhälle är jordvärdet. — Befolkningen ökas
varje år. Kodan 1802 har folkmängden tredubblats. Jordvärdet är
upptaget till mer än 14 mill. dollars medan byggnadsvärdet utgör 2 72 mill.
Det är en väldig stegring. Den visar sig också vara osund. Följande år
118931 har befolkningen ökats mod ytterligare ett tusen personer, men
jord-värdet. har stegrats med 2 mill. dollars, så att det nu utgör icke mindre
än 1,000 dollars pr kapita, d. v. s. mer än vad Greater Newyork har att
uppvisa.
Därmed hade emellertid måttet rågats. 1893 års amerikanska »panik»
föranledde ett tillbakaslag även i Vancouver. Befolkningen fortsatte
visserligen att ökas med ett eller flera tusen varje år, men tomtmarkuaden
hade förlamats för nära ett årtionde. 1897 var jordvärdet nere vid 13
mill. och det sjönk ytterligare några hundra tusen under de följande 3—t
åren. 1902 var folkmängden i det närmaste 30 tusen, men jordvärdet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
