Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berg arbetade för hovpredikanten Hedrén. Den känslige
Ödmann teg och led. Motgångar i befordringsväg kunde
han bära; han hade djupare bekymmer. En av hans
lärjungar skriver: »Sjelf af mattad af en svår och långsam
Nerffeber, hwars trägna skötsel åsamkade frun des sjukdom
och slutliga död, med ett enda barn, en olycklig dotter både
döf och dumb, utan slägt och anhörige här i orten, ur stånd
att komma ur sin säng, än mindre sin kammare, vardt han i
ett ögonblick försatt i det mest wärnlösa och olyckliga
tillstånd, som kan träffa en dödlig.» Fyra år tidigare hade
Ödmann skrivit om prästgården i Wislanda för att mildra sin
vän Fants sorg; möjligen har han nu till tröst för sig själv
upptecknat sina Hågkomster från Växjö skola och gymnasium.
I augusti 1806 blev Ödmann ordinarie professor och fick
prästbildningen om hand. Med Linné använder han gärna
ordet »Marstrandsarbete», då han talar om sina
ansträngningar för att upphjälpa den försummade homiletiken.
Redan under adjunktstiden hade han givit privata kollegier i
pre-dikoskrivning. Hans erfarenhet var nedslående. »Jag har
sjelf lärt känna våra Prästcandidater», heter det i brev till
Tengström. »De äro i gemen icke hugnelige. Jag har sökt
formera en och annan i mitt hus. Det låter sig icke göra.
Det slarf de debitera under firma af Guds ord hafva de varit
nog egenkära att icke vilja rätta.»
Prästseminariet i Uppsala var ingen lysande institution.
Den akademiska fernissan var mycket tunn och Christian
Molbechs syrliga omdöme knappast så obefogat, som man
på sina håll velat förmena. Skulden låg icke hos Ödmann.
Han »arbetade som en slaf» och principen han följde: »den.
som fordrar för mycket får ingenting» var säkerligen
riktig. Felet låg väl närmast i seminaristernas svaga förkun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
