DE ABRAVANEL har skrivit operor, orkester- och kammarmusik samt vokalverk. G. T. de Abravanel [eng. uttal äbrä'vänal], M a u r i c e, dirigent av portugisisk härkomst (f. 1903 6/i i Grekland), från 1947 konstnärlig ledare och dirigent för Utah Symphony Orchestra i Salt Lake City, USA. A. har varit elev av bl. a. Weill i komposition, teaterkapellmästare i Tyskland 1923—33, därefter opera-, balett- och konsertdirigent flerstädes i Europa och Australien samt biträdande kapellmästare vid Metropolitan 1936—38. G. T. Absil [-i'll], Jean, belgisk tonsättare (f. 1893 23/io), ett av de främsta namnen i nutida belgisk musik. Absil har studerat vid MK i Bryssel (bl. a. Gilson), där han sedan 1931 är prof, i kontrapunkt, varjämte han sedan 1923 är dir. för MA i Etterbeek, en förstad till Bryssel. År 1936 tog han initiativet till en sammanslutning av yngre tonsättare, kallad La sirène. Han erhöll Ysaye-priset 1938. Under 1920-talet utvecklades Absil under inflytande av Schönberg, Milhaud och Hindemith från en mera akademisk hållning till en modernist av markerat personlig egenart. Hans övervägande polyfona stil är icke verkligt ato-nal, snarare polytonal eller med obestämd eller vacklande tonalitet. I varje fall är den frigjord från den traditionella harmoniska uppfattningen. Rytmiskt närmar han sig Stravinskij genom sin förkärlek för oregelbundna, hastigt växlande taktarter. Största utrymmet inom hans produktion upptages av kammarmusik. Verk: Peau d’åne op. 25, sagoopera (1937); 5 symfonier, violinkonsert op. 11 (1933), pianokonsert op. 30 (1937) o. a. orkesterverk; 4 stråkkvartetter, bl. a. op. 5 (1929), op. 13 (1935) och op. 19 (1935), pianotrio op. 7 (1931), stråktrio op. 17 (1937), biåskvintett op. 16 (1934), saxofonkvartett op. 31 (1938) o. a. kammarmusik; 3 Impromptus op. 10 (1932), Sonatine op. 27 (1937) m. fl. pianoverk; körverk, bl. a. kantaterna Philatélie, Les chants du mort och sånger. — Postulats de la musique contemporaine (1937). Litt.: J. Dopp, Le »style» dans 1’æuvre de J. A. (i RM 1937). G. B. Absolut gehör, förmågan att med blotta örat identifiera el. föreställa sig en bestämd tonhöjd. ->Gehör. Absolut musik, den musik, som anses sakna varje utommusikalisk anknytning. Termen brukas framför allt i motsättning till programmusik för att beteckna den musik, som varken återgår på litterära förebilder, strävar efter att återge naturintryck 11 Jean Absil. eller medvetet anknyter till filosofiska och religiösa föreställningar e. d. Absolut musik skulle i överensstämmelse med denna definition sakna varje »innehåll» och endast vara »tönend bewegte Formen» (Hanslick). Man talar därför stundom också om »abstrakt» musik. Emellertid finns det så många övergångsformer mellan absolut musik och programmusik, att gränsen mellan dem måste betraktas som svävande. Även om det bakom ett musikverk icke föreligger medvetna anknytningar till några som helst utommusikaliska företeelser, har verket dock — såvida det inte rör sig om ren konstruktion — en viss mänsklig ut-tryckshalt: det avhänger av sin upphovsmans psyke, hans temperament, tanke- och känsloliv, och även äldre musik, i vilken det personliga draget är föga framträdande, har dock rötter i den tid den tillhör med allt vad den innebär av stilistiska impulser, sociala faktorer och bundenhet till vissa former eller ändamål. F. ö. återfinner man alltifrån medeltiden symboliserande och senare madrigalistiska detaljer; såväl 1500-talets som barockens musik stå i beroende av musikalisk retorik, figur- och affektlära, och karakteriserande element återfinnas även under wienklassisk tid, t. ex. hos Haydn. Jämförande art.: Madrigalism, Musikestetik, Programmusik, Tonmåleri. I. B-n Abstra'kt (av lat. abstra'here, draga ifrån), en detalj av mekaniken hos orgeln, som förmedlar tangentens rörelse till spelventilen. A. består av en smal träribba el. smala trästavar; i ändarna finnas fästpunkter och mot tangenten ögla med mutter. B.W. Abstrakt musik, ett från de bildande konsterna hämtat modernt slagord för ^absolut musik. Abstraktu'r (jfr Abstrakt), de delar av spelmekaniken hos orgelverket, som överföra tangentrörelsen till spelventilerna i väderlådan. A. består av abstrakt, väll, vinkel och vippa. B. W. 12 Franz Abt.