ACC1ACCATVRA Abt, Franz, tysk tonsättare (1819— 85), bl. a. känd genom talrika sånger och körer, som på sin tid voro mycket populära tack vare lättflytande, känslosam melodik. A. var bl. a. dirigent i Zürich 1841—52 och hovkapellmästare i Braun-schweig 1852—82. — LMA 1865. Verk: Wenn die Schwalben heimwärts ziehn (När till hemmet svalan far) och Gute Nacht, du mein herziges Kind (God natt, du mitt älskliga barn) äro ett par av A:s mest kända solosånger; bland manskörerna märkes särskilt Die Abendglocken (Aftonklockan) och Vineta. Litt.: B. Rost, Vom Meister des volkstüm-lichen deutschen Liedes F. A. (1924). F.H.T. A cappe'IIa el. alla cappella, it., på kapellsätt, dvs. för sångkör utan in-str umentalackompan j emang. Termen har språkligt samband med seden att förlägga körens övningar till kapellen i kyrkor och kloster. A Cappe'lla, Oslo, norsk manskör, gr. 1921 av A. Guldberg. Dirigenter ha bl. a. varit Guldberg, B. Gjer-ström, Berntsen, O. Grüner-Hegge och sedan 1940 Solum. Kören har turnerat i Norden och Estland. ->Den nordiska kör. Ö. G. Accelerando [atjelera'ndå], förk. a c c. el. a c c e 1., it., tempobet.: påskyndande, småningom hastigare. Acce'nt [aks-] (av lat. acce'ntus, betoning). 1. Framhävande av stavelser i ord och toner i melodier antingen genom tryck (dynamisk) el. förlängning (agogisk accent) för att förstärka och förtydliga den naturliga rytmiken i text resp, melodi (»reguljär accent»). Accent kan därutöver användas för att avsiktligt störa den naturliga betoningsföljden (tillfällig el. »oratorisk accent»). Accenten kan också vara av melodisk el. harmonisk art. Ett av de vanligaste proven därpå är patetisk anticipation. ->För-uttagning. Den moderna, accentuerande principen i diktning och musik låter i skarp motsats till den antika stavelseräkningen de reguljära accenterna sammanfalla med textens betonade stavelser, som alltså enl. denna princip ej behöva bli längre än de obetonade, och resulterar i musiken i regelbunden rytmisk växling mellan lätta och tunga stavelser, som kunna fixeras i en taktart. Den reguljära accenten leder således till ett regelbundet tyngdpunktsschema (->Takt). De hos alla äldre kulturfolk kring Medelhavet påvisbara accenttecknen ', *, benämn- da resp, akut, grav och circumflex, äro sannolikt en av förutsättningarna för uppkomsten av vissa nottecken. ->Neumer. Likväl kan den i bevarade antika notminnesmärken påvisade tendensen att förse akut betonade stavelser med relativt högre ton ej spåras i bysantisk el. gregoriansk melodik. A. Mocquereau’s tes (i Le mombre musical gré-gorien ou rythmique grégorienne 2, 1927), att latinsk accent skulle ha reglerat rytmiken åtminstone i vissa gregorianska slutfall bestrides av P. Wagner (KJ 1932). Jämförande art.: Agogik. 2. Under barocken brukad benämning på olika slags ornament. På franska betecknade accent ett slags ->-efterslag, antingen med karaktär av cambiata, echappée eller föruttag-ning. På tyska, t. ex. hos J. S. Bach, betecknade accent en form av ->förslag, som i regel markerades med en liten båge framför huvudnoten. Litt.: Se under Ornamentik. I. B-n Acce'ntkoppel [aks-], ett koppel i orgeln, som verkar då tangenten nedtryckes, varigenom vissa stämmor, vilka förstärka orgeltonen, kopplas automatiskt. B.W. Acce'ntus [aks-], lat., betoning, i humanistisk musikteori på 1500-talet beteckning för de mera recitativmässiga delarna av gregoriansk sång, främst versik-lar, lektions- och kollekt-toner, i motsats till concentus, dvs. mera utvecklade delar med självständig melodibyggnad. Ornithoparchus var en av de första, som 1510 begagnade denna blott ytligt karakteriserande indelning, vilken bibehållits in i våra dagar. C.-A. M. Acciaccatura [atjakato/ra], it. (av ac-ciacca're, krossa, slå sönder), ett omtyckt spelmaner i barockens klaver-, speciellt cembalomusik, som bestod i att dissonanta toner infogades i (oftast brutna) ackord och genast släpptes tidigare än de egentliga ackordtonerna. A., som på en gång Acciaccatura, notex. a, b och c. 13 14