ACKORD Ackompanjemang (fr. accompagnement, eng. accompa'niment, it. accompagnamen-to), beledsagning av melodibärande stämma (solostämma, ev. cantus firmus), vanligen i form av en harmoniskt utfyllande stäm vävnad. Dessa ackompanjerande stämmor kunna antingen ha en viss melodisk självständighet (polyfon el. figurerad sats), eller endast bestå av en rent homofon ackordföljd, »ackordik». Ackompanjemanget omfattar alltså alla huvudmelodin underordnade stämmor eller klangbildningar. Som tidiga former av ackompanjemang räknas åtskilliga företeelser inom primitiv och tidig västerländsk musikodling. Redan i GT talas om beledsagning med harpor och såväl under antiken som medeltiden voro olika former av instrumentalt ackompanjemang till sång vanliga. Det är dock här icke fråga om medveten och utvecklad flerstämmighet utan om olika former av ->heterofoni. I tidig flerstämmighet är också bruket av en under melodilinjen liggande bordunstämma (t. ex. hos säckpipan) att betrakta som en form av ackompanjemang. I senmedeltidens och den tidiga renässansens flerstämmiga musik var huvudmelodin (cantus firmus) ofta förlagd till en mellanstämma (té-nor); de olika stämmorna kunde tämligen fritt ersättas med eller förstärkas av instrument, och förhållandet mellan den ledande melodin och ackompanjemanget var mycket starkt beroende av en fri uppförandepraxis. I 1400- och 1500-talens strängt polyfona sats däremot, där alla stämmor äro helt likaberättigade, kan man inte längre tala om ackompanjemang. Två utvecklingslinjer gynnade emellertid utvecklandet av ackompanjemangselement under 1500- och 1600-talen, dels den särskilt i världslig musik (på folklig grund) framträdande tendensen att förlägga melodin till överstämman, dels den utbredda användningen av sådana ackompanjemangsinstrument, som särskilt lämpa sig för ackordiskt spel, nämligen lutan och klaverinstrumenten. Ett definitivt genombrott för principen melodi och ackompanjemang innebar den s. k. monodin från 1600-talets början, men det är intressant att iaktta, hur kravet på en god horisontell lin j ef öring står sig under generalbasens hela första århundrade. Först under 1700-talet blev det normalt att tänka rent ackordiskt vid realiserandet av generalbasens antydande besiffring. När man senare under samma århundrade alltmer började skriva ut ackompanjemanget not för not, uppstodo åtskilliga stereotypa figurbildningar, av vilka Albertibasarna (->Albertibasar) är ett av de mest kända exemplen. Som en syntes av den nya homofonin och barockens genomarbe 17 tade stämvävnad kan wienklassicismens »ob-ligata ackompanjemang» betraktas. På liedens och romansens område innebär hela 1800-talet en utveckling mot allt större rikedom och självständighet för klaver- och senare orkesterackompanjemanget, och detta gäller även orkesterackompanjemanget i operorna. De viktigaste etapperna på liedens område representera Schubert, Schumann och Wolf. Hos de sistnämnda spelar pianostämman stundom en nästan viktigare roll än sångstämman; ytterligare ett utvecklingsled innebär Mahlers sångcykler till orkester. Den nationella romantiken under senare hälften av 1800-talet prövade i olika länder att förse den inhemska folkmusiken med ackompanjemang, vilka ibland rätt vackert träffa folkmelodins karaktär, men tyvärr allt för ofta äro stilvidriga och svulstiga. Som en modern upplaga av generalbasens improviserade ackompanjemang över besiffrad bas kan man betrakta praxis i flertalet dansmusikensembler, där beledsagningen vid piano, gitarr o. d. sker efter en ackordskrift i bokstäver och siffror. En kvantitativt betydelsefull plats inta också de orkesterackompanjemang och ljudkulisser av olika slag som numera skapas för filmens och radions speciella behov. Litt.: D. Buck, Illustrations in choir accom-paniment (1877); J. F. Bridge, Organ accom-paniment (1886); A. M. Richardson, Modern organ accompaniment (1907); C. W. Pearce, The organists directory to the accompaniment of the church service (1908); A. H. Lindo, The art of accompanying (1916); W. Hickin, Pianoforte accompaniment (u. å.). I. B-n Ackord [akå/rd] (fr. accord, it. accor-do, eng. chord, av lat. chorda, sträng). I denna artikel behandlas ackordens benämningar och omvändningar. Betr, ackordens släktskap i ett tonalt sammanhang ->funktion. Betr, ackord som beståndsdelar i ett harmoniskt sammanhang ->harmonilära. Betr, olika uppfattningar om ackordens uppbyggnad ->ackordlära. Ackord benämnes varje samklang av tre eller flera toner (även om ibland endast två toner också kunna representera ett ackord i dess betydelse av harmonisk funktion). Vanligen skiljer man mellan konsonanta och dissonanta ackord beroende på om de innehålla dissonanta intervall eller ej (->In ter vall). Till de konsonanta ackorden höra dur-och moll(tre)klangerna. De dissonanta kunna antingen uppträda som stelnade ackordbildningar med dissonansen som karakteristisk beståndsdel (septim-, non- 18