AC KU R 11 Cl T T R A Aino Ackté. ackord etc.) eller uppkomma som resultat av melodiska element (genomgångstoner, förhållningar etc.). Flertalet ackord kunna betraktas som uppbyggda av terser (jfr dock kvartackord), och deras beståndsdelar benämnas också i enlighet med denna princip grundton, ters, kvint, sep-tima, nona nedifrån räknat (1, 3, 5, 7 och 9 i notex. 1). En mångfald olikartade ackordbeteckningar ha uppfunnits för praktiska eller analytiska ändamål, alltifrån generalbasens intervallsiffror (-^-Generalbas) över noterade bastoner till moderna beteckningar för ackordens ->funktion. Ett bruk som fått vidsträckt användning, inte minst i modern dansmusikpraxis, är att låta treklangsgrundtonens bokstav representera hela ackordet (t. ex. A för a-ciss-e, Ami för a-c-e). Hos Riemann, S. E. Svensson m. fl. sättes a + för a ciss e, °e för a c e, osv. Toner utöver treklangen angivas vanl. med intervallsiffror, ss. 7 för septim-, 9 för nonackord etc. Vilken ton som helst i ett ackord kan placeras under de andra, varvid ackordet på ett avgörande sätt ändrar karaktär. Dessa ackordets omvändningar benämndes och besiffrades under generalbasepoken (och i de senare läroböcker som följa dess betraktelsesätt) efter de intervall som uppstå, då tonerna i en treklang omlagras; grundläget (notex. 2 a) kan förändras till sextackord (notex. 2 b) el. kvartsext-ackord (notex. 2 c). Den moderna funktionsläran har valt att beteckna dessa omvändningar med utgångspunkt icke från de intervall, som uppstå, utan från den ton som blir baston (tersen i 2 b, tersläge T3, kvinten i 2 c, kvintläge T5). Dock kan här förväxling uppstå med ett särskilt på körsångens område befintligt bruk att använda termerna ters- resp, kvintläge för att beteckna att ackordet ters resp, kvint ligger i den översta stämman. Jämförande art.: Dissonans, Funktion, Harmonilära, Konsonans. I. B-n Ackordcittra ->Cittra. Ackordflöjt (fr. flüte d’accord[s], flüte harmonique), flöjt i ett stycke med två rör, som utmynna i två hål, anbragta på olika höjd. Museiexemplaren av a. äro från 1700- och början av 1800-talen. D- F■ Ackordfrämmande ton(er) ->Dissonans. Ackordisk figuration -> Figuration. Ackordlära. Här behandlas olika uppfattningar om ackordens byggnad. Betr, ackordens släktskap i ett tonalt sammanhang ->funktion. Betr, ackord som beståndsdelar i en harmonisk sats ->har-monilära. Enl. äldre generalbaspraxis och harmonilära hos förf, som G. Weber, E. F. Richter m. fl. äro alla ackord tersvis uppbyggda. På varje skalton uppsättes en treklang, som kan utvidgas till septim- och nonackord. Riemann ansåg däremot, att alla inom vårt dur-moll-system förekommande ackord kunna härledas ur den naturgivna durtreklangen och dess polära »spegelbild» molltreklangen. Ackord med flera än tre toner betraktade han i regel som sammanslagningar av dominantiska och subdominantiska ackord el. beståndsdelar därav. På den moderna musikens område har främst Hindemith försökt klassificera samtliga tänkbara ackordbildningar inom ->tolvtons-systemet. Han urskiljer två huvudgrupper: ackord utan och med tritonusintervall; en annan av hans huvudindelningsprinciper bygger på förekomsten av sekunder och septimor. Jämförande art.: Ackord. I. B-n Ackté, eg. A c h t é, Aino, finländsk opera- och konsertsångerska, sopran (1876—1944), dotter till L. och Emmy Achté och syster till Irma Tervani. A. var en av sin tids mera uppmärksammade operaartister och en av den finländska operans främsta krafter. 19 20