AFFETTO frågor rörande musikens ändamål och medlen för dettas nående osv. Som en huvudfordran uppställde den, att all musik skulle ha ett visst bestämt affektinnehåll, den skulle måla, efterbilda affekterna, och dess verkan skulle bestå däri, att den hos åhöraren uppväckte dylika. Kravet på ett bestämt affektinnehåll gjorde, att man i allmänhet utgick från den med ord förbundna musiken och stod oförstående för den rena instrumentalmusiken och dess mu-sikaliskt-sinnliga skönhetsvärde. Det fordrade affektinnehållet växlade under 1700-talets lopp. Rokokon tålde inga våldsamma eller häftigt lidelsefulla affekter. Gluck däremot ville framför allt »exprimer des grands passions». Affektläran gick mot slutet av århundradet sin upplösning till mötes. Med erkännande av de musikaliska elementens flertydiga uttrycksvärde trädde nu tonkonstens mer obestämt stämningsskildran-de förmåga i förgrunden. Till de främsta företrädarna för affektläran höra bl. a. Mattheson, C. Batteux, C. P. E. Bach och Quantz. Den har i senare tid utövat stort inflytande företrädesvis på Kretzschmars »hermenevtiska» metod. (->Hermenevtik). Jämförande art.: Musikestetik. Litt.: A. Schering, Die Musikästhetik der deutschen Aufklärung (i ZIMG 1906/07); W. Serauky, Die musikalische Nachahmungsästhe-tik im Zeitraum von 1700 bis 1850 (1929). — Se vidare litt. under Musikestetik. S. W. Affetto [afä'tå], it., känsla, ömhet. C on a., föredragsbet.: känslofullt. Liktydigt med a f f e 11 u o's o. Affettuoso [afätoå/zå] el. con affe'tto, it., föredragsbet.: med värme, lidelsefullt. Djurhornsblåsare från Bananastammen i Portug. Västafrika. Affrettando [-a'ndå] el. affrettoso [-å:'så], it., föredragsbet.: påskyndande. AFRIKA. Afrikas musikaliska kultur utgör ingen enhet. En särskild, jämförelsevis sluten grupp bildas av befolkningen i norr, vid medelhavskusten, vilken står under arabiskt-islamskt inflytande (->Arabisk-islamsk musik samt ->Egypten). Det egentliga negerafrikas musik avviker från den norra gruppens genom den förvirrande rikedomen på melodistilar, svarande mot de otaliga stammarnas utomordentligt invecklade etniska och kulturella sammansättning. Oberoende av de stilistiska olikheterna hos de skilda stammarna möta vi emellertid i hela Afrika former av musikutövning, vilka på grund av sin universella utbredning måste anses förete den afrikanska negermusikens viktigaste allmänna kännemärken. Hit hör i första rummet sångernas föredragningssätt, som bygger på levande växelverkan mellan en solosångare och en kör. Försångaren improviserar strofer, som kören upprepar eller fortsätter och fullföljer i egna melodiska fraser; ev. tar kören upp ett kontrasterande, fast präglat, oföränderligt omkväde. Benägenheten hos kören att otåligt falla in för tidigt leder ofta till tillfällig två-stämmighet liknande imitation eller kanon (notex. 1). Dock finna vi i Ost-, Syd- och Centralafrika jämte sådan primitiv, mera tillfällig flerstämmighet även avsiktliga parallellföringar av stämmorna i kvinter, kvarter, ja rent av i sekunder, vilka bildningar kunna uppmjukas och utvidgas till ett slags friare, diskan-terande stil (notex. 2). Ett annat viktigt kännemärke hos de afrikanska sångerna är deras ytterst nyckfulla och invecklade rytmiska gestaltning, som betingas av de fritt improviserade textordens meter. Bantunegrernas talsång, bestående av ideliga, snabbt på varandra följande upprepningar av toner, uppvisar ofta enligt våra begrepp icke någon regelbundenhet i den rytmiska indelningen. 31 32