AFZELIU S Afrika. Notex. 1, prov på tillfälligt uppkommande tvåstämmighet. Den ena stämman tar upp en melodisk fras, som den andra fritt imiterar. (Ur en dansvisa från Batekestammen i Franska Ekvatorialafrika.) Även formschemat hos negersångerna är till följd av det fritt improviserade föredragssättet ovanligt lösligt. De afrikanska negersångernas innehåll och betydelse samt deras plats i det sociala livet växla allt efter olikartade seder och föreställningar. Till stor del äro de knutna till magiskt rituella handlingar samt utgöra ett med naturnödvändighet framsprunget uttryck för hela stammen. Yrkesmässiga sångare, sångerskor och spelmän möta vi endast i Sudan, vid kusten av Guinea samt i Ost- och Centralafrika, hos folkslag på högre kulturell och social nivå. Vid afrikanska feodalhövdingars hov i dessa områden förena de sig ofta till stora körer och orkestrar. Instrumentbeståndet hos afrikanegrerna är till följd av den folkförskjutning, som ägt rum sedan äldsta tider, utomordentligt rikhaltigt och olikartat, och man har icke ännu lyckats fullt klarlägga utvecklingskedjan. Vissa instrument ha upptagits från högre kulturer. Så t. ex. kom xylofonen samt stav- och rörcittrorna till Östafrika, resp. Madagaskar, dels från sydöstra Asien, dels från Indien. Ursprunget till de afrikanska harporna och lyrorna är att söka i forn-Mesopotamien, resp, i forn-Egypten, medan de vid nordostkusten av Afrika utbredda spjutfiolerna och kittelpukorna härstamma från den arabisk-islamska kulturen. Andra instrument äro däremot kända endast från Afrika och äro därför sannolikt självständiga produkter av afrikansk uppfinningsförmåga. Ett av dem, benämnt zanza, är ett knäppinstrument med tungor av rör eller järn. Vidare kan nämnas båglutan m. fl. Det är slutligen anmärkningsvärt, att primitiva musikbågar, trådvinare, djurhorn, benflöjter osv. förekomma över hela negerafrika, vilket låter oss förmoda, att de tillhöra de afrikanska forn-kulturernas äldsta bestånd. Till denna grupp höra också delvis trummorna, som uppträda i otaliga former och med olika slagsätt i såväl kult som profant liv, antingen som föremål för fetischistiska riter, i egenskap av symboler för en hövdings kungavärdighet, som beledsagnings-instrument vid kulthandlingar eller också för att markera takten vid dansen. Vid alla tillfällen ljuda deras slag, och nästan alltid bilda deras komplicerade, ofta också klangligt skilda rytmer liksom en av eget liv fylld motstämma till sångerna. Skålrasslor, rasselarmband (resp, -fotledsband), klockor av trä eller smidesjärn m. m. markera fotternas tramp under dansen. Jämförande art.: Negermusik. Ditt.: E. von Hornbostel, African Negro music (i Africa 1928); St. Chauvet, Musique nègre (1929); B. Ankermann, Die afrikanischen Musik -instrumente (diss. 1901); E. von Hornbostel, The ethnology of African sound-instruments (i Africa 1933); H. Wieschhoff, Die afrikanischen Trommeln und ihre ausserafrikanischen Be-ziehungen (1933); P. R. Kirby, The musical instruments of the native races of South Africa (1934). E.E. Afrikanskan, fr. L’Africaine, opera i 5 akter. Musik av G. Meyerbeer till text av A. E. Scribe. Uppförd ffg.: Paris 1865; Sthlm 1867; Hfors 1896. — Huvudroller: Vasco da Gama (tenor), Selika (sopran), Nelusco (baryton), Inès (sopran). Afzelius, Arvid August, författare (1785—1871), från 1821 kyrkoherde i Enköpings och Vårfrukyrka församling. A. var initiativtagare till Sveriges första tryckta samling folkvisor med musik, Svenska folk-visor från forntiden (3 bd, 1814—17; tills, m. E. G. Geijer; musiken red. av J. C. F. Haeffner; 21880, bearb. av R. Bergström och L. Höijer), en vetenskapligt sett dock okritisk samling. A. stod Ählström nära, vilken efter hans föredrag upptecknade melodier, som ingå i Traditioner af swenska folk-dansar (4 h., 1814 Afrika. Notex. 2, prov på parallellföring av två stämmor i kvarter, kvinter och sexter, blandad med friare stämföring. (Ur en körsång från Baschlengwestammen i Portugisiska Östafrika.) 33 2. Musik. I 34