ALBANI Isaac Albéniz. staff, Nedda i Pajazzo, titelr. i Manon Lescaut, Mimi i Bohème, Liü i Turandot, Margareta i Faust, Micaela i Carmen, Antonia i Hoffmanns äventyr och titelr. i Manon. G. T. Alba'ni, Emma, eg. Marie Louise Cé-cile Emylie Lajeunesse, kanadensisk opera- och oratoriesångerska, sopran, av fransk börd (1847—1930; enl. andra uppgifter f. 1850 el. 52), främst knuten till Covent Garden 1874—96. Hon nämnes som en av sin tids tekniskt mest fulländade sångerskor, berömd för sin koloratur och sitt mezza voce. Efter studier för Duprez i Paris och Lam-perti i Milano debuterade A. 1869 på operan i Messina som Oscar i Maskeradbalen och Amina i Sömngångerskan och sjöng sedan till 1911 under turnéer över stora delar av världen (Sverige 1888). Roller: Grevinnan i Figaros bröllop, Margareta i Faust, Senta i Den flygande holländaren, Elsa i Lohengrin, Isolde i Tristan och Isolde, Eva i Mästersångarne i Nürnberg, titelr. i Lucia di Lammermoor, Gil-da i Rigoletto, Desdemona i Otello m. fl. Litt.: Självbiogr. 40 years of song (1911). G. P. Albéniz [-be'nib], Isaac Manuel Francisco, spansk pianist och tonsättare (186 0 20/5— 1909 18/s), den jämte Granados främste företrädaren för den impressionistiskt färgade nationalromantiken i Spanien. Albéniz lärde sig spela piano av sin syster och uppträdde offentligt redan 1864, vid fyra års ålder. Han utbildade sig vidare för Marmontel i Paris samt senare med avbrott för äventyrliga resor i Nord- och Sydamerika vid MK i Madrid och i Bryssel (bl. a. Brassin, piano), för Jadassohn och Reinecke i Leipzig samt för Liszt. En vändpunkt i hans liv bildade året 1883, då han under Pedrells inflytande fick blicken öppnad för spansk musikalisk tradition och folklore. Sin lysande bana som pianovirtuos, »Spaniens Rubinstein», gav han så småningom upp på 1890-talet, och från 1893, då han bosatte sig i Paris samt slöt sig till Fauré jämte dTndy, Bordes o. a. lärjungar till César Franck, ägnade han sig helt åt studier och komposition. — Kungl. spansk hovpianist. Sina främsta verk skrev Albéniz för piano. Hans ungdomskompositioner äro salongsstycken. 1880-talet samt början av 1890-talet bragte en rad pianominiatyrer, t. ex. Cordoba, Cådiz och Tango, D-dur, vari hans på Chopin och Liszt grundade stil tillgodogjort sig en del rytmiska, harmoniska och ornamentala drag i spanjorernas, speciellt andalusiernas, arabernas och zigenarnas musik samt vissa gitarreffekter. Några direkta melodilån har han däremot knappast gjort. 1890-talets fördjupade studier för att övervinna bristerna i hans dittills rätt improvisatoriska och vildvuxna alstring medförde en mer genomarbetad och ej sällan överarbetad stil, som ibland saknar den för Albéniz eljest kännetecknande genomskinligheten och omedelbarheten. Huvudverket från 1900-talets början, Iberia, byggd på idealiserade spanska dansrytmer, rymmer dock en rad mästerliga miljöskildringar, 55 56