(VON) ALBERT, F. fulla av sydländsk yppighet och färgglädje. Scenisk musik: Operorna Henry Clifford (1894; Barcelona 1895), Pepita Jiménez (Barcelona 1896) och Merlin (första delen av en ofullbordad trilogi med ämne från Artursagan; ouppförd); The magic opal (London 1893) m. fl. operetter och zarzuelas. Kyrkomusik: El Cristo, oratorium. Orkesterverk: Catalonia, rapsodi m. m. Pianoverk: Chants d’Espagne (bl. a. Cdrdoba), Espagne (6 albumblad, bl. a. Tango, D-dur), Suite espagnole (bl. a. Granada, Sevilla, Cädiz) m. fl. sviter, Seis danzas espaholas, Iberia (12 »nya impressioner» i 4 böcker, innehållande bl. a. El puerto, Fète-Dieu ä Séville, Triana, Almeria och El Albaicin; 1906—09; 5 stycken instrumenterade av Arbos) m. m. Sånger med piano. Litt.: H. Collet, A. et Granados (1925); E. Istel, I. A. (i MQ 1929). G. T. (d’)Alberga'ti, Pirro Capacelli, greve, italiensk violinist och tonsättare (1663—1735). d’A. skrev utom tonsättningar för sitt instrument, som han behandlade med stor skicklighet, även operor, oratorier o. a. kyrkomusik, bl. a. kantater (2—3-st. med stråkar, luta och cembalo; 1702) och profan vokalmusik, bl. a. solokantater (1685; 1687, med b. c.). C.-A. M. d’Albert [dalbä/r], Eugène (Eugen) Francis Charles, tysk tonsättare och pianist (f. 1864 10/« i Glasgow, d. 1932 3/3 i Riga), en av sin tids allra främsta pianister och den veristiska operans mest betydande företrädare i Tyskland. d’Albert härstammade från en italiensk familj, av vilken en gren över Frankrike emigrerat till England och Skottland. Han studerade i London under E. Pauer samt i Tyskland för H. Richter och Liszt och nådde tidigt berömmelse som pianist (Sthlm 1908 och 1919) genom teknisk bravur och ett temperaments-fullt laddat föredrag. Redan innan han fyllt 20 år, började han även komponera och skrev sånger, orkester- och kammarmusik men övergick från mitten av 1890-talet nästan helt till operan, där han med sitt sjunde stycke Tief-land (1903) vann varaktig framgång i Tyskland och blev internationellt ryktbar även som tonsättare. — d’Albert var livet igenom febrilt verksam. Som pianist fortsatte han uppträda till 1929 och komponerade in i det sista. Han var gift 6 ggr, i sitt andra äktenskap 1892—95 med pianisten Teresa Carreno. — LMA 1908. I sin musikaliska stil famlade d’Albert till en början åt olika håll (Beethcven, Wagner m. fl.) men nådde under oavlåt- Eugen d’Albert. Porträtt i olja av J. Philips 1912. ligt experimenterande slutligen en viss personlig egenart. Som dramatiker är han en snabbmålare. Personkarakteristiken är gärna summarisk, och handlingen drives egentligen fram genom knalleffekter, ibland utformade med rent av brutal kraft. I den virtuost behandlade orkestern skimra alla färger, och melodiken är ofta mättad av en sydländsk glöd. Scenisk musik: 21 operor, bl. a. Der Rubin (1893), Die Abreise (1898), Kain (1900), Tief-land (1903; Låglandet, Sthlm 1908), Flauto solo (1905), Tragaldabas (1907), Izeyl (1909; Sthlm 1910), Die toten Augen (1916; Myrtocle, Sthlm 1920), Der Stier von Olivera (1918), Revolutions-hochzeit (1919), Scirocco (1921), Der Golem (1926), Die schwarze Orchidee (1928), Mister Wu (1932). Instrumentalmusik: En symfoni, en uvertyr, två pianokonserter, en violoncellkonsert, två stråkkvartetter, pianoverk, bl. a. en sonat och en svit samt transkriptioner m. m. Vokalmusik: Der Mensch und das Leben, körverk, samt sånger. Litt.: Biogr. av W. Raupp (1930). E. S-m (von) A'lbert, F e r e n c, ungersk violinist (f. 1918), utbildad vid MA i Budapest (diplom 1937) och professor där. A. uppträdde tidigt som underbarn och har sedan 1937 företagit turnéer i olika 57 58