ALBRICI Frances Alda. A. V. Aleksandrov. visere (hdskr. i Oslo univ.-bibl.), ett register över musikart. i norska tidningar och tidskrifter från 1763 till 1880-?alet. Ö. G. Albrici [-bri:tji], Vincenzo, italiensk tonsättare (1631—96). Albrici, som 1652 kom till Stockholm som kapellmästare för en italiensk operatrupp, var eg. kyrkomusiker, men skrev även sköna instrumentalverk och var en av sin tids mest berömda och betydande tonsättare. Efter drottning Kristinas tronavsägelse i juni 1654 kom Albrici, jämte brodern B a r t o 1 o-m e o, till Dresden, blev 1656 kapellmästare under Schütz, 1658 trol. ånyo hos drottningen (i Rom), som han medföljde 1660 på väg till Sverige. Albrici vistades därefter bl. a. i England, varifrån han återkom för att överta hovkapell-mästartjänsten efter Schütz 1666. Sin tjänst i Dresden innehade han till 1680 men med långa avbrott för omfattande resor — 1672—76 i Paris. Efter kortvarig tjänst som organist i Thomas-kyrkan i Leipzig 1680—81 var han kyrkokapell-mästare i Prag till sin död. — Under Sverige-tiden skrev Albrici ett Fader vår, det första större körverk vi äga till svensk text (uppf. i sv. radio ffg. 1938). Albricis stil växlar mellan praktfull venetiansk kördialogi (In convertendo Dominus), dansmusikalisk utformning (Ave Jesu Christe) eller kyrkokonsertar-tad (Fadher wår) och motettisk (Languet cor) typ. Prunkande koloratur och ädel monodisk konst fylla solopartierna. Verk: Instrumental- och kyrkomusik i hdskr. i bibi, i Dresden och London samt i Uppsala (33 verk). En 5-st. sonata för konserterande fagott och trumpet av »battaglia»-karaktär i nytr. i SchGMB. C.-A.M. Alceste [it. uttal -t/ä'ste, fr. uttal alsä'st], opera (»tragedia per musica») i 3 akter. Musik av C. W. Gluck till text av R. (de) Calzabigi. Uppförd ffg.: Wien 1767; Khmn 1775; Sthlm 1781. — Huvud roller: Alceste (sopran), Admeto (tenor), Herakles (bas), Evander (tenor). Samma ämne har behandlats av ett flertal operakompositörer, bl. a. J. B. Lully (text av P. Quinault; Paris 1674), N. A. Strungk (Leipzig 1693), G. F. Händel (Admeto; London 1727) och E. Wellesz (Alkestis; Mannheim 1924). Å.L-y A'lcuin (A 1 k u i n, latiniserat A1 c u i'-nus Albfnus), Flaccus, engelsk pedagog, liturgiker och musikteoretiker (omkr. 735—804), förf, av en traktat om de 8 kyrkotonerna (Gerbert 1), som där ffg. nämnas i en europeisk källa. A. var från 796 abbot i klostret S:t Martin i Tours och tillika lärare och rådgivare åt Karl den store, med vilken han hade samarbetat från 781 såsom det karolingi-ska rikets centrala kulturpersonlighet. A:s saml. verk i J. P. Migne, Patres latini, bd 100—101, Monumenta Germaniae historica, Epistolae (1895), och Poetae latini 1 (1881). Litt.: AdHM 1; G. Pietzsch, Studien zur Ge-schichte der Musiktheorie im Mittelalter (2 bd, 1929—32). C.-A. M. Alda [ä'lda] eg. D a v i s, Frances, amerikansk opera- och konsertsångerska, sopran (f. 1883 31/5 på Nya Zeeland), en av Metropolitans ledande krafter i den italiensk-franska repertoaren 1908—10 och 1911—30. A. studerade för bl. a. Blanche Marchesi i Paris, där hon debuterade på Opéra-Comique i titelrollen i Manon 1904. Hon gästspelade före 1908 på olika europeiska scener och har sedan 1930 verkat som konsertsångerska i radio och som pedagog; talrika grammofoninsjungningar. — G. 1910—29 m. operachefen G. Gatti-Casazza. Roller: Gilda i Rigoletto, titelr. i Aida, Des-demona i Otello, Mimi i Bohème, Margareta i Faust, Julia i Romeo och Julia m. fl. Litt.: Självbiogr. Men, women and tenors (1937). G.H. Alegrfa, spansk dans i livligt tempo och 3/4-takt. Aleksa'ndrov, Aleksandr Vasilje-vitj, rysk tonsättare och kördirigent (1883—1946), var från 1918 prof, vid MK i Moskva och från 1928 ständig dirigent för Röda arméns kör. A. var elev av Rimskij-Korsakov och Glazunov och har skrivit en rad körsånger från revolutionens och andra världskrigets epoker samt komponerat Sovjets nationalhymn (1943). Han anses som en av skaparna av modern folksångsstil i Sovjet och som 63 Tryckt 16/6 48 64