ANTIFONISK PSALMODI band med monodin fick a. en solistisk-konser-tant utformning, ungefär som den tyska kyrko-konserten utan att likväl som denna uppblandas med fria texttillskott. Sin konstnärliga höjdpunkt nådde a. med Purcell och Händel. Litt.: The Chapel Royal Anthem-Book of 1635 (i The musical antiquary 1911; förteckning över texter och tonsättare av a.); M. B. Foster, An-therns and anthem composers (1901); J. Alexander, Anthemsi old and new (1929); The church anthem Book (1933). C.-A. M. L/Anthologie Sonore [lantolosi' sonå/r], fransk grammofonfirma i Paris, gr. 1934 av Frangois Agostini tills, m. Bernhard Steele och C. Sachs, med uppgift att genom högklassiga grammofonupptagningar levandegöra viktiga kompositioner ur äldre epokers tonkonst. Vid sidan härav har A. arbetat på vidgandet av kännedomen om fransk musik, såväl den folkliga som den konstnärliga. A. är i första hand känt för sin historiska serie L’Anthologie Sonore, f. n. omfattande 135 plattor och omspännande tiden från omkr. år 1000 (gregoriansk sång) och fram t. o. m. Boccherinis och Dalayracs kammarmusik. Litt.: R. Dumesnil, 10 siècles de musique. L’anthologie sonore (1943). G. P. Anticipatio'n el. antecipati o'n, lat. (av a'nte, förut, och ccipere, taga), ->Föruttagning. Antifon sång, växling mellan två sjungande, ev. också spelande, grupper, har sedan urminnes tider varit en grundläggande form av musikutövning vid sidan om växlingen mellan en grupp och en solist eller försångare, ->r e s p o n-s o r ia 1 sång. Vid kontrastering mellan mansröster och kvinno- eller gossröster innebär den antifona sången tilllika en växling av oktavläge. (->Anti-fon(a) 1). I.B-n Antifo'n(a) (grek. anti'fonos, motkling-ande), förk. A. 1. I antik grekisk musikteori enl. de pseudo-aristoteliska proble-mata oktavens och dubbeloktavens intervall. 2. Beteckning för en kortare körre-fräng på prosa i ->antifonisk psalmodi. C.-A. M. Antifonaie, a n t i f o n a'r i u m (jfr Antifon), den liturgiska bok, som innehåller tidegärdens musik. Det för romerska kyrkan normerande Antiphonale romanum antogs 1912; det saknar dock 137 musik för matutinen. Svenska mässboken 2 (1945) innehåller huvudsakligen den musik, som brukar återfinnas i ett antifonaie. Urspr. inrymdes såväl mässans som tidegärdens musik i antifonaie, varför detta var uppdelat i antiphonarium m i s s a e och of-f i c i i, dvs. mäss- och tidegärdsmusik. A. kompletterades på detta stadium med cantatorium, som innehöll mässans solosånger. Benämningen antifonaie brukas dock sedan 1200-talet endast för boken med tidegärdsmusiken. Jämförande art.: Liturgiska böcker. R. S. Antifonisk psalmodi (lat. ca'ntus anti-pho'nus), en av psalmodins huvudformer, vid vilken psalm- och canticaverserna utföras växelvis av två unisona körer på samma melodiformel. A. behandlas här övervägande med hänsyn till dess nuvarande förekomst i mässa och tidegärd. Betr. a:s historiska utveckling ->Psal-modi. Den antifoniska psalmodins text omfattar utom själva psalmen även en antifon (lat. an-tiphona), dvs. en kortare körrefräng på prosa, som urspr. upprepades mellan varje vers i psalmen, varigenom denna fick formen av ett rondo. Numera sjunges antifonen före och upprepas efter det Gloria Patri, som avslutar varje psalm, ss. i Introitus, dödsmässans Communio och tidegärdens antifoniska psalmodi, såvida den ej alldeles försvunnit ss. i de vanliga mässornas Communiones. Antifonen har härigenom fått formen av en liturgisk ram kring psalmen och bestämde fordom valet av psalmodityp för psalmens utförande. Den uppstämdes av försångaren och fortsattes av kören. I romersk och protestantisk mässa förekommer antifonisk psalmodi (med ovan nämnt undantag för dödsmässans Communio i katolsk liturgi) numera endast i Introitus, där dock själva psalmen krympt samman till en enda vers. Svenska mässboken 1 (1942) har infört Introitus för högtidsdagar i form av antifonisk psalmodi av rikare typ med antifon, psalm och Gloria Patri. Den antifoniska psalmodin kom tidigt att huvudsakligen bestå av tidegärden. Den uppträder numera i två former, den enkla och den högtidliga, av vilka den senare brukas huvudsakligen till två av cantica, näml. Magnificat och Benedictus, vid större högtider. Svenska mässboken 2 (1945) meddelar antifoniska psalm-odier för högtidlig morgon- och aftonbön, varvid för de två nämnda cantica endast den högtidliga formen upptages. En särställning inom1 tidegärdens antifoniska psalmodi intar ma-tutinens ingångspsalm Venite (Ps. 95) med sin antifon, som kallas invitatorium. Detta upprepas helt el. delvis efter varje vers. I den svenska kyrkan har antifonisk psalm- 138