ARIADNE PÅ NAXOS que. Några av de egna balettkompositioner, som hon där framfört — Månstrålen, Eva och Ode till rosen — iscensatte hon som gäst även på K. teatern 1935—37. Som maitre de ballet verkade hon en tid även i Alger, och dessutom uppträdde hon med egen danstrupp på turnéer, bl. a. vid festspel i Mon-treux 1929. Graciös och vital, begåvad med både humor och poetisk fantasi vann hon stora framgångar även vid solouppträdanden på skilda håll. Bland A:s solistiska skapelser kunna nämnas La danse pour les ciseaux (musik av D. Inghelbrecht) och Degas (musik av R. Hahn). — G. 1923 m. dirigenten och tonsättaren D. E. Inghelbrecht; skild. K. R-n A'ria, it., eg. luft (fr. air, ty. Arie). 1. Sluten solosats för sång, använd särskilt i operor, oratorier och kantater. I den äldsta operan förekommo icke några arior i egentlig bemärkelse. När handlingen krävde en lyrisk vilopunkt, kunde denna få formen av en strofisk eller genomkomponerad visa, men ibland nöjde man sig med att genom melismatiska utvikningar från talsången (a r i-o' s o) markera ett lyriskt-dramatiskt avbrott i följden av recitativ. Aria kunde också i äldre opera beteckna flerstämmig sång (duett). Som konstform utbildades arian först från mitten av 1600-talet och nådde, uppbyggd som tredelad dacapoaria, sin slutgiltiga formulering under 1700-talet. Texten omfattade i regel endast åtta versrader, av vilka de fyra första tjänade som underlag för huvudsatsen (A) och de fyra senare den mot huvudsatsen ibland till tonart, tema, taktart och tempo kontrasterande mellansatsen (B). Slutsatsen utgjorde en — vanl. varierad eller förkortad (förkortat d a c a p o) — upprepning av huvudsatsen. Arian inleddes av ett orkesterförspel, som i mer eller mindre förkortad form repeterades mellan huvudsatsen och mellansatsen och före dacapot; dessa refrängartade instrumentalpartier benämndes ritornell. Före mellansatsens början gjorde orkestern ett uppehåll för att ge solisten tillfälle att i en kadens ge prov på sin sångkonst. Dacapoarian hör till byggnad och innehåll nära samman med det samtida musikaliska dramat och är, ehuru den också togs i bruk för oratoriet och passionen, främst karakteristisk för den italienska 1700-talsoperan sådan denna till texten utformats i synnerhet av Meta-stasio. Varje dacapoaria avslutade en scen och blev det dramatisk-lyriska koncentratet av det närmast föregående, i talsången återgivna händelseförloppet. Men då handlingen och personkarakteristiken i regel varierade mycket litet från stycke till stycke, blevo också de musika- Carina Ari. liska uttrycksmöjligheterna i längden ganska snävt begränsade, och frestelsen för tonsättaren att använda nötta klichéer i stället för att skapa på nytt låg nära till. Utan att bry sig om den givna dramatiska situationen föredrog han ibland också att skriva ett solostycke, anlagt på fristående vokala effekter (b r a v u r-, koloratur- el. konsertaria). I den komiska helaftonsoperan och intermezzot hade man emellertid tidigt börjat experimentera med andra arietyper, och inflytande härifrån spåras redan vid mitten av 1700-talet i opera seria. När intresset för denna opera mot seklets slut avmattades, försvann småningom också dacapoarian och lämnade rum för andra formbildninger (tvådelad aria med långsam inledande sats och snabb eftersats m. m.). Arian i den moderna operan är ofta en fritt spunnen sångsats, som i formellt hänseende har föga gemensamt med den äldre arian. A r i e' 11 a, diminutivform av aria, anger en aria av mindre omfång, ibland också kallad c a v a t i' n a. — Ariette (fr.) betyder i fransk 1700-talsopéra-comique ofta italiensk aria, dvs. dacapoaria, till skillnad från air (fransk aria eller rätt och slätt visa). 2. Under 1600- och 1700-talet benämning på en melodiöst hållen instrumentalsats i tvådelad visform. E- S-m Ariadne på Naxos, ty. Ariadne auf Naxos, opera i 1 akt. Musik av R. Strauss till text av H. von Hofmannsthal. Verket förekommer i två versioner: den första är avsedd att framföras i anslutning till Molières komedi Le bourgeois gentil-homme, i den andra har genom ett fritt uppfunnet sceniskt förspel anknytningen till Molière borttagits. Den första versionen uppfördes ffg. i Stuttgart 1912, den 153 154