ARIBO SCHOLASTICU S andra i Wien 1916; Sthlm 1926; Hfors 1931. — Huvudroller: Bacchus (tenor), Ariadne (sopran), Zerbinetta (sopran). Bland tidigare operor med detta ämne märkas Monteverdis Arianna (Mantua 1608), Hän-dels Arianna (London 1734) samt G. Bendas melodram Ariadne auf Naxos (Gotha 1770). Å. L-y A'ribo Schola'sticus [skå-], tysk musikteoretiker av belgisk härkomst på 1000-talet. En av A. omkr. 1078 skriven traktat (tr. i Gerbert 2) behandlar musikens symbolik och lovordar Guidos av Arezzo solmisationslära. Litt.; H. Abert, Die Musikanschauung des Mittelalters (1905); G. Pietzsch, Die Musik im Erziehungs- und Bildungsideal... (1932). C.-A. M. d'Arienzo [-ä'ntså], Nicola, italiensk tonsättare och musikforskare (1842— 1915), från 1877 verksam vid MK i Neapel som lärare i teori och senare musikhistoria samt dir. från 1879. Verk: 12 operor; kyrkomusik; orkester- och kammarmusik. — DelVopera comica dalle ori-gini a G. B. Pergolesi (1887; ty. uppl. 1902); Un predecessore di Alessandro Scarlatti (biogr. över Gesualdo da Venosa; 1892) o. a. musikhistoriska och -teoretiska arbeten. B. A. ArieTta, a r i e 11 e ->Aria 1. Ari'on, grekisk musiker och skald på 600-talet f. Kr. A., som är en legendarisk gestalt, skall genom sina dityrambiska körsånger ha grundlagt den grekiska tragedin. A:s namn har ofta använts som benämning el. sammansättningsled i namn på musiksammanslutningar, bl. a. i Sverige på flera kvartettsångsällskap, av vilka det mest kända kon-serterade i Uppsala på 1880-talet och vid decenniets slut efterhand uppgick i O. D. G. T. Arioso [-å/så], it., en melodiöst hållen sångsats på gränsen mellan aria och re-citativ, med vilket senare det ofta växlar i operan och oratoriet m. m. E. S-m Ariosti [-o'sti], Attilio Malachia, italiensk tonsättare och violinist, servit-munk (1666—omkr. 1740); som munk använde han förnamnet O 11 a v i o. Efter att ha debuterat som operakompositör i sitt hemland var A. 1697—1703 anställd vid hovet i Berlin. Senare uppehöll han sig vid olika tillfällen i London, där bl. a. hans bägge operor Coriolano (1723) och Lucio Vero (1726) vunno publikens bifall, men där han slutligen undanträngdes av Händel. I sin musik anslöt A. först till franska förebilder men övergick senare till neapolitanska operan. Han var även virtuos på viola d’a-more, vilket instrument genom honom kom på modet i England. Hans kompositioner för detta instrument höra alltjämt till de klassiska verken. Verk: Ca 25 operor; oratorier, bl. a. La Pas-sione (1693); kammarmusik, bl. a. Lezioni per viola d’amore (1728; nytr. utg. av B. Schott und Söhne); kantater. Litt.: A. Ebert, A. A. in Berlin (diss. 1905); L. Frati, A. O. A. (i RMI 1926); D. D. Boyden, A:s Lessons for viola d’amore (i MQ 1946). E. S-m Aristi'des Quintilia'nus, grekisk musikskriftställare på 100-talet e. Kr. (enl. annan uppgift senare). A. skrev en traktat om musik i 3 böcker (De musica libri III), som utgavs av Meibom (1652) och i tysk övers, med kommentarer av R. Schäfke (1937). Trots svagheter i språket och förf:s bristande teoretiska skolning och böjelse för mysticism är traktaten en av våra bästa källor om antik musik. Litt.: R. Schäfke, A. Q. »Von der Musik», eingeleitet, übersetzt und erläutert (1937). C.-A. M. AristoTeles. 1. Grekisk filosof (384—322 f. Kr.), lärjunge till Platon. Vad A. uttalat om musik har sammanställts av K. von Jan i Musici scriptores graeci (1895) och är av värde för kännedomen om den grekiska antikens musik. De s. k. aristoteliska problemata äro av alexandrinskt ursprung, från tiden omkr. år 100 e. Kr. Litt.: H. S. Schwartz, An Aristotelian analysis of the elements, principles and causes of the art of music (diss. 1936); W. Vetter, Die antike Musik in der Beleuchtung durch A. (i AFM 1936). — C. Stumpf, Die pseudoaristote-lischen Probleme über die Musik (i Abhand-lungen der Königlichen Akad. der Wissen-schaft zu Berlin, 1896). 2. A. är även pseud. för en okänd förf, till en traktat om mensuralmusik från 1200-talet (i Coussemaker, Scriptores 1). C.-A. M. 155 156