ARLBE RG, F. Aristo'xenos, grekisk musikskriftställare (omkr. 354—omkr. 300 f. Kr.), lärjunge till Aristoteles, ansedd som den grekiska antikens störste musikskriftställare och grundläggare av en vetenskaplig musikestetik. Av påstådda 452 böcker har A. blott efterlämnat två om rytmik, vilka utkommit i flera uppl., mest berömd R. Westphals och F. Sarans (1883, kommentar; 1893, text), och vilka haft stor betydelse för modernare musiktänkande. Westphal lägger Ars rytmlära till grund även för modern musik. — Gentemot de grekiska kanonikerna hävdade A. örats och skönhetskänslans rätt att avge omdöme om musik. Åhörandet är ej blott en fysiologisk utan också psykisk akt, som fordrar fantasins medverkan. Om A s uppdelning av tonskalan ->tempera-tur. Litt.: C. F. Abdy Williams, The Aristoxenian theory of musical rhythm (1911); G. Urbain, Le tombeau d’Aristoxène (1924); R. Schäfke, Ge-schichte der Musikästhetik (1934). C.-A.M. Aristoxenos jun., pseud. för ->Matthe-son, J. Aritmetisk delning (av en sträng), ett av Zarlino infört begrepp, som kompletterar den från antiken kända harmoniska delningen och av honom åberopades som stöd för att dur och moll äro lika berättigade (1558). Det var av ålder känt, att man genom att förkorta en sträng till hälften, tredjedelen, fjärdedelen etc. får en serie »harmoniska» toner, senare kallade ->-övertoner. Arabiska teoretiker på 1300-talet utgingo i stället från en del av strängen, som förlängdes 2, 3, 4... ggr, varvid intervallen bestämdes genom förhållandet mellan stränglängderna för den lägre och den högre tonen: oktav 2A, kvint 3/2, kvart 4/3> stor ters 5A, liten ters e/5 (M e s s e 11 e o r i). Längderna av tre f. ö. lika strängar i en durtreklang (c, e, g) förhålla sig som 1:4A:2A = 15:12:10. Dessa tal bilda en harmonisk serie, i det att deras inversa värden (tonfrekvenserna) bilda en aritmetisk serie (4, 5, 6). För en molltreklang (c, ess, g) är förhållandet mellan stränglängderna (relativa våglängderna) 6:5:4 och mellan frekvenserna 10:12:15. Grunden till denna överensstämmelse är, att stora och lilla tersen tillsammans utgöra en kvint (SA:6A = 3/2). A.R-h ATjava, V ä i n ö, finländsk violinist (f. 1899 23/i), sedan 1933 andre konsertmästare i Helsingfors stadsorkester, där han anställdes 1920 och 1942—45 var tf. förste konsertmästare. Han har studerat violin för Halonen och Funtek samt i Paris. N.-E. R. Fritz Arlberg. Arkwright [a/krah], Godfrey Edward Pellew, engelsk musikskriftställare (1864—1944). A., som 1909—13 var red. för tidskr. The musical antiquary, utgav bl. a. en samling äldre engelsk musik, The old English edition (25 bd, 1889—1902), samt en katalog över musikalierna vid Christ Church i Oxford (1915—23). M. W. Arlberg, Georg Efraim Fritz, opera-och konsertsångare, baryton, sångpedagog och tonsättare (1830—96), far till H. A. — Arlberg, som 1858—74 verkade vid K. teatern som sångare och jämväl som underregissör 1861—64 och regissör 1864 —66, var en av de främsta krafter denna scen ägt och säkert den mångsidigaste. Arlberg tjänstgjorde efter kameralex. 1852 i verken i Stockholm. Efter studier för Günther och en tysk kafésångare Wieser samt i Paris debuterade han 1854 som Farinelli på Mindre teatern i Stockholm, där han var engagerad 1854—58. Sistnämnda år övergick han till K. teatern, varefter han 1874—77 var anställd vid Christiania theater i Oslo. Han uppträdde därefter i operett- och talroller på olika mindre scener i Stockholm (sista ggn på Djurgårdsteatern 1890) och verkade slutligen som uppskattad sånglärare i Köpenhamn, Stockholm och Oslo. Särskilt låg Wagners och Södermans musik Arlberg varmt om hjärtat, vilket hans tolkning av den förres Holländare och den senares ballader visade. Är han 157 158