ARM ST RÖN G Jämförande art.: Arabisk-islamsk musik, Persien, Turkiet. E. E. Kyrkomusik. Sedan kristendomen blivit statsreligion i Ar-menien under arsakiderkonungen Tiridates III (omkr. 300), fastställde Katholicos Sahak den store (d. 439) landets liturgi, som i huvudsak fick grek.-bysantinskt utseende, men i stor utsträckning på det armeniska språket. Detta visar sig också däri att huvudbeståndsdelen av den armeniska kyrkomusiken utgöres av hymner (det kanoniserade hymnariet omfattar 1166 stycken) och att denna diktarts blomstringstid ungefär sammanfaller med den grekisk-bysantinska kyrkans kanondiktning. Armeniska hymndiktare voro t. ex. Grigor från Narek (900-talet) och Grigor Magistros (d. 1058) samt Nerses Schnorhali (d. 1173), företrädaren för den klassicistiska blomstringen i det nyarmeniska rike som skapats i Cilicien under rube-nidernas styrelse (1080). Olyckligtvis veta vi föga om den armeniska kyrkomusikens karaktär, enär dess notskrift (neumer) ej tolkats och traditionerna gått förlorade i samband med rubeniderrikets sammanstörtande, landets utarmning och de omfattande armeniska utvandringarna. Meloditraditionen avviker betydligt inom olika armeniska kyrkor (Etschmiadzin, Tiflis, Erivan, Konstan-tinopel, Wien, Venedig). Gemensamma drag äro recitation på psalmodiformler, strofiska visor och rikt smyckade, alleluiatiska sånger. C.-A. M. Konstmusik. Sedan de sista årtiondena av 1800-talet har Armenien även en egen nationell skola av tonsättare och som dess grundare och klassiker gäller A. Spendiårov med bl. a. nationaloperan Almast. Till den äldre generationen av samtida armeniska kompositörer höra A. Tigranjån och Ä. Stepanjån. Bland de yngre märkas främst A. Chatjaturjån, S. Balasanjån, N. Tjemberdzjf och V. Muradéli, den sistnämnde representerande en armenisk-georgisk riktning. — År 1933 grundades i Erivan Armeniens första nationella opera. M. S. Litt.: Folkmusik: F. Macler, La musique en Arménie (1917); S. Poladian, Armenian folk songs (1942). — Kyrkomusik: E. Wellesz, Die armenische Messe und ihre Musik (i PJ 1920). Armi'das paviljong, fr. Le pavillon d’Armide, balett. Koreografi av Fokin, musik av N. Tjerepnin. Uppförd ffg.: Petersburg 1907; Hfors 1939; Sthlm 1941 i koreografi av George Gé. Armide [fr. uttal -mi'd], opera (»drame héroique») i 5 akter. Musik av C. W. Gluck till text av P. Quinault. Uppförd ffg.: Paris 1777; Sthlm 1787. — Huvudroller: Armide (sopran), Rinaldo (tenor), Louis Armstrong. Hidraot (baryton), Ubald (bas), hatets furie (alt). Ämnet, efter Tassos Gerusalemme liberata, har använts för över femtiotalet operor alltifrån B. Ferraris år 1639 till A. Dvoråks år 1904. Bl. a. har det tonsatts av J. B. Lully (Armide et Renaud; Paris 1686), G. F. Händel (Rinaldo; London 1711), J. G. Naumann (Ar-mida; Padua 1773), J. Haydn (Armida; Eszter-håza 1784), J. C. F. Haeffner (Renaud; Sthlm 1801) och G. Rossini (Armida; Neapel 1817). Å. L-y A'rmin, George, eg. Georg H er r-mann, tysk sångpedagog (f. 1871 10/n), verksam i Berlin från 1904. A. har efter studier för bl. a. Iffert och Törsleff och kort verksamhet som konsertsångare arbetat enl. sin »Stauprinzip», dvs. samtidig sammandragning av buk- och mellan-gärdesmusklerna i förening med stäm-bandsslutning. Red. för facktidskr. Der Stimmwart 1925. Skrifter: Das Stauprinzip (1906—09), Die Stimmkrise (1912; 21926), Die Technik der Breit-spannung (1931), Zur Vertreterfrage des Stau-prinzips (1931) o. a. Litt.: J. Berntsen, Ein Meister der Stimmbild-ungskunst (1936). D-d Armstrong [a:'mstrång], Daniel Louis (Satchmo), amerikansk jazzmusiker av negerhärkomst (f. 1900 4/7), ansedd som en av jazzens främsta företrädare och dess 161 6. Musik. I 162