ARP1 Arnould [arno'], Madeleine Sophie, fransk operasångerska, sopran (1740— 1803; enl. annan uppgift f. 1744), knuten till Stora operan i Paris 1757—78. A. blev, trots en obetydlig röst, genom sin lysande dramatiska begåvning dess primadonna. Hon kreerade med stor framgång Eury-dice i Orfeus samt titelr. i Ifigenia i Aulis av Gluck. Litt.: J. Stern, A 1’ombre de S. A. (1930); Béatrix Dussanc, S. A. la plus spirituelle des bacchantes (1938). G. P. A'ro, Lempi Emila (Ritva), finländsk sångerska, mezzosopran, och skådespelerska (f. 190 5 28/2). Efter studier för Hanna Granfelt och Anna Hagelstam debuterade A. på Finska teatern i Åbo 1924 och tillhörde denna till 1931. Hon har därefter varit knuten till Åbo svenska teater, Svenska teatern i Helsingfors samt Finska operan där och gästspelat bl. a. i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bland hennes roller märkas Eurydike i Orfeus i underjorden och Rosalinda i Läderlappen. Bild sp. 167. A. A-n A'ro, Arvo S u 1 o, finländsk violinist (f. 1904 4/5), konsertmästare för andra-violinerna i Helsingfors stadsorkester sedan 1945. A. har studerat för Sirpo i Viborg samt i Leipzig, Paris och Wien. Han har varit konsertmästare vid Viborgs orkester samt violinist i Radioorkestern i Helsingfors, varjämte han givit talrika konserter; gästat svensk radio ffg. 1943. N.-E. R. A(a)ron, P i e t r o, italiensk musikteoretiker (omkr. 1480 el. 90—1545), kors-riddarmunk, i sina skrifter företrädare för renässansens opposition mot medeltidens kontrapunktik. Skrifter: Libri tres de institutione harmonica (1516); Thoscanello de la musica (1523; flera uppl.); Trattato della natura et cognitione di tutti gli tuoni di canto figurato (1525) o. a. Litt.: A. Catclani, P. A. (1851); H. Zenck, Pietro Aron. Oscar Arpi. Zarlinos »Istitutioni harmoniche» (i ZMW 1929/ 30). B. A. Arpa ->Harpa. Arpeggio [arpe'dså], förk. a r p., it., av a'rpa, harpa, harpartat, term, som anger, att tonerna i ett ackord skola spelas efter varandra i stället för samtidigt. Ackordbrytningen, som numera vanl. sker nedifrån och uppåt på piano med början på det taktslag, där ackordet är placerat, men växelvis nedifrån och uppifrån på stråkinstrument, har under olika tider angivits på olika sätt (se notex. nedan). I äldre klavermusik förekom såväl a. uppåt som nedåt. Stundom infogade man också icke noterade, ackordfrämmande toner, vilka icke höllos kvar lika länge som de egentliga ackordnoterna (->Acciaccatura). Jämförande art.: Harpa, Stråkarter. I. B-n Arpeggione [arpäd3å:'ne], en av G. Staufer i Wien 1823 uppfunnen sexsträng-ad stråkgitarr, vilken spelas som en violoncell. För a., även kallad gitarrvioloncell, v i o 1 o n c e 11 g i t a r r och guitare d’amour, skrev Schubert en sonat 1824. En skola utgavs 1825 av V. Schuster. D. F. Arpi, Oscar Adalrik, kördirigent, läroverkslärare (1824—90), fil. mag. 1854, en av Uppsala studentkårs allmänna sångförenings mest berömda ledare. A. var från 1855 musiklärare och från 1858 adjunkt vid Uppsala katedralskola. Åren 1852 —71 var han dirigent för »Allmänna sången». Arpeggio. 169 170