ASTI komedier. Efter systerns avsked från scenen fortsatte han som solist och hävdade sig väl med sin synkoperade stepdans. Bland de filmer vari A. medverkat märkas Roberta, Top Hat, Swingtime (Dansen går), Shall we dance? (Får jag lov?) och Damsel in distress (En flicka i knipa) m. fl. K. R-n Asti, Francesco, svensk violinist av österrikisk börd (f. 1894 12/7). A., som sedan 1917 är andre konsertmästare i Göteborgs orkesterförening, är elev av bl. a. Burmester men eljest huvudsakligen autodidakt och har konserterat sedan 1899. Han är sedan 1912 bosatt i Sverige, där han ofta framträtt som solist vid konserter och i radio; mångårig primarie i Gö-teborgskvartetten. G. B. d'Asto'rga, eg. barone R i n c o n d'A., Emanuele Gioachino Cesare, italiensk tonsättare och diplomat (1680—1757; enl. andra uppgifter 1681—1755). d’A:s kompositioner i neapolitansk stil voro högt ansedda av samtiden och ha i vår egen tid tillvunnit sig ökad uppmärksamhet. Verk: Dafni, pastoralopera (1709); Stabat Mater för 4 soloröster, stråkar och orgel (1707; utg. av R. Franz); ett 100-tal solokantater. Litt.: H. Volkmann, E. d’A (2 bd, 1911—19). B. A. Atana'ssov, N i k o 1 a, bulgarisk tonsättare (f. 1886 25/io), av grundläggande betydelse för den inhemska symfoniska musiken. A., som studerade vid MK i Agram och 1924 blev lärare vid MA i Sofia, har som tonsättare bl. a. skrivit en symfoni i g-moll, uvertyren Christo Bo-tejf och pianokompositioner m. m. G.P. Ate'n (Athe'nai), Greklands huvudstad, (499 000 inv. 1938) har som landets förnämsta kulturcentrum under antiken och sedan 1830, då det inemot fyrahundraåriga turkiska väldet bröts, utmärkts av betydande musikalisk livaktighet. Italienska operasällskap började gästspela redan 1838, och småningom uppblomstrade en inhemsk operakonst, som numera har sitt hemvist i Olympiateatern. Stor betydelse för stadens musikliv fick konservatoriet Odeion Athe-non (gr. 1871), vars symfoniorkester särskilt under D. Mitropoulos’ ledning 1924—39 nått hög standard. Tidvis har även funnits en filharmonisk orkester. Bland körer märkes Choro-dia Athenon. Litt.: Odeion Athenons årsredogörelser (1896 ff.). A. Th. Atonalite't, a t o n a 1 i's m. A t o n a 1 i-t e t är obundenhet av tonalitet, dvs. musiken saknar tonalt centrum, kring vilket toner och klanger grupperas i bestämda relationer. Atonala drag påträffas, även sedan den dur/moll-präglade tonalitets-uppfattningen börjat stadga sig i slutet av 1500-talet, hos madrigalister som Gesual-do, Vicentino och de Rore m. fl. Samma företeelse skymtar i den recitativiska stilen omkr. 1600. En medveten strävan att bryta sönder de tonala sammanhangen återfinnes under 1800-talet i romantiken, framför allt hos Liszt och Wagner, och vidare under 1900-talet hos Mahler och Reger samt i impressionismen. Atonalism är benämning på den främst under 1910- och 20-talen florerande stil, som medvetet odlade atonaliteten och i samband därmed skapade en helt ny kompositionslära på grundval av tolv-tonssystemet. Atonalismen sammanfaller till stor del med -^expressionismen. Den förste och märkligaste företrädaren för atonalismen är ->Schönberg. Jämte Schönberg märkas dennes elever, A. Berg, Wellesz, von Webern m. fl., vidare Håba, Hauer, Toch, Golyschev, den unge Hindemith o. a. i Wien och Tyskland samt tonsättare i olika länder, bl. a. F. Valen i Norge. Många moderna kompositörer, t. ex. Stravinskij, Pro-kofiev, Honegger, Milhaud, Auric, Casella och Bartok samt i Sverige Rosenberg och Nystroem, i Danmark Riisager (tidiga verk) och i Finland A. Merikanto, ha påverkats av atonalismen. Atonalismen kan betraktas som ett nödläge efter den romantiska harmonikens kris. Den är utan tvekan i sina bästa former ett ärligt försök att öppna nya vägar i medvetande om att den traditionella diatonikens och treklangs-harmonikens resurser voro uttömda och präglas ingalunda av godtycke, utan följer sina egna stränga uppbyggnadslagar. Mycket av dess musikaliska produkter måste dock numera betraktas som konstruerade form- och stilexperiment. Många »komponister» ha otvivelaktigt dolt sin brist på skapande fantasi och teknisk fulländning bakom svårigheten att kontrollera de nya uttrycksmedlen. Från sådana atonalister tar Schönberg själv i sin Har-monielehre avstånd i skarpa ordalag. Termen har under de senaste decennierna ofta missbrukats i samband med all möjlig ny musik som brukat tonsystemets tolv toner med stor frihet och därigenom verkat förvillande och svårförståelig på åhörarna, men bör endast användas som benämning på musik som är i sträng mening atcnal (->Tolvtonssystem). 187 188