ATT ERBERG Jämförande art.: Polytonalitet, Tonalitet. Litt.: A. Schönberg, Harmonielehre (31921); J. M. Hauer, Deutung des Melos (1923); H. Ei-mert, Atonale Musiklehre (1924); H. Erpf, Studien zur Harmonie- und Klangtechnik der neueren Musik (1927); H. Mersmann, Die Ton-sprache der neuen Musik (1928); A. Machabey, Dissonance, polytonalité, atonalité (i RM 1931); E. Kfenek, Über neue Musik (1927). I. B-n Atta'cca (subito) [so'-], it., knyt an (med ens), term, som placeras i slutet av t. ex. en sonatsats för att ange, att intet uppehåll skall göras mellan denna och följande sats. G. T. Attaignant [atänU'1)] (Attaingnant, Atteignant, Attingens), Pierre, fransk musiktryckare (d. trol. 1552), verksam 1528—49. A. var den förste i Paris, som tryckte mensuralmusik med rörliga typer och med användning av P. Haultins gjutna punser. Hans äldsta kända tryck är ett band Chansons nouvelles en musique ä quatre parties (1528) och det mest berömda Treize livrés de mötets (1534—35; nytr. av A. Smijers, bd 1—3 ff., 1934—36 ff.). Litt.: H. Riemann, Notenschrift und Noten-druck (1896); Yvonne Rihouet, Note biogra-phique sur Attaignant (i RdM 1924). C.-A. M. Atterberg, Kurt Magnus, tonsättare och organisatör (f. 1887 12/i2 i Göteborg), sedan 1940 sekreterare i Kungl. Musikaliska akademien. Såväl genom sin omfattande orkestrala och musikdramatiska alstring som sina organisatoriska insatser har Atterberg länge intagit en framskjuten plats i svenskt musikliv och betecknats som den i utlandet mest uppmärksammade svenske tonsättaren. Som ordf, i Föreningen Svenska tonsättare 1924—47 och Stim 1924—43 har han nedlagt ett energiskt och fruktbärande arbete till förmån för svensk musik och svenska musiker. Efter avlagd civilingenjörsex. vid Tekniska högskolan i Stockholm 1911 var Atterberg anställd vid Kungl. Patent- och registreringsverket 1912—40, från 1937 som byrådirektör. Under skoltiden studerade han violoncell och har senare tillfälligt uppträtt som solist på detta instrument. I komposition och instrumentation var han 1910—11 elev vid MK för Hallén och innehade 1911—15 statens tonsättarstipendium samt företog 1911 och 1913 studieresor i Tyskland. Atterberg har ofta framträtt som dirigent, ffg. i Göteborg 1912, i betydlig utsträck-189 Kurt Atterberg. ning i Konsertföreningen i Stockholm (särsk. 1923—25) och även annorstädes i Sverige och utlandet (Berlin, Paris, Wien, Warszawa, Prag, Helsingfors, Oslo etc.), det sistnämnda speciellt som propagandist för svensk tonkonst. Åren 1913—22 var han kapellmästare vid Kungl. Dramatiska teatern. Sedan 1919 är Atterberg musikkritiker i Stockholms-Tidningen. Åren 1935 —38 beklädde han sekr.-posten i Ständiga rådet för kompositörernas internationella samverkan. — LMA 1926. Litteris et artibus 1936. Heders-ordf. i Föreningen Svenska tonsättare 1947. Redan vid sitt första framträdande under åren omkring 1912 visade sig Atterberg med en rad i rask följd producerade orkesterverk, bl. a. de två första symfonierna, som en ypperlig orkestertekniker med bredd, must och ungdomlig oförvägenhet i sitt tonspråk. Han räknades redan då till de främsta namnen bland den »ungsvenska» falangen. Ett genomgående drag i hans musik är hans intresse för folkmotiv och folkton. Åtskilliga verk bygga direkt på svenska folkmelodier, t. ex. S infonia piccola, Symfoni nr 8 och baletten De fåvitska jungfrurna, i andra, t. ex. operan Bäckahästen, uppfinner han själv motiv av samma karaktär. Den nordiska grundtonen i hans musik är omisskännlig. Atterberg är en musikalisk fresco-målare, han bygger upp sina kompositioner i stora skikt och använder starka, grälla färger, spelar gärna med fullt verk och lägger mindre an på intima detaljer eller genomskinlig struk- 190