AUTENTISK KYRKOTON ringen till mitten av 1800-talet, då förbrytar-transporterna upphörde och en livlig frivillig immigration började. Det musikaliska kulturlivet hade då redan börjat spira. Den första konserten gavs i Sydney 1836 och den första operan i Melbourne 1839. Orkestrar började grundas i de större städerna på 1850-talet, men deras verksamhet blev i flertalet fall rätt kortvarig. Under senare delen av 1800-talet bildades en mängd sammanslutningar för såväl instrumental som vokal musik. Italienska och engelska operasällskap gasterade flitigt, särskilt på 1860—80-talen, och tillförde Australien många musikaliska impulser; i vissa fall slogo sig gästerna ned för alltid i landet ss. den svenska operasångerskan Agnes Janson. Australien gav i utbyte Europa och även USA några av sin tids främsta sångkrafter, bl. a. Nellie Melba och Florence Austral. Australien har även att uppvisa en rad tonsättare, bl. a. H. Tate och P. Grainger, av vilka dock den sistnämnde huvudsakligen verkat utanför landet, samt J. Antill. Musikinstitutioner m. m. Australiens viktigaste musikinstitutioner äro orkestrarna i Sydney, Melbourne och Adelaide, främst den i Sydney (gr. 1934),, som stödes av Australian Broadcasting Commission, staten Nya Sydwales och staden Sydney och från 1947 ledes av E. Goossens. För kammarmusiken svarar den av österrikaren R. Goldman grundade Sydney Musica Viva. Musikundervisningen tillgodoses främst genom lärostolar i musikvetenskap vid univ. i Adelaide och Melbourne (gr. 1884 resp. 1891) samt till dessa anslutna undervisningsanstalter (gr. 1898 resp. 1894) jämte New South Wales State Conservatorium of Music i Sydney (gr. 1916). En betydande insats för den musikaliska folkbildningen har gjorts sedan 1940 av N. Cardus. Jämförande art.: Sydney. G. T. Litt.: Folkmusik: E. H. Davies, Aboriginal songs of Central and Southern Australia (i Oceania 1931/32). — Konstmusik: M. Levine, Musical life in Australia and New Zealand (i P. Key’s Music year book 1926/27); C. Prerauer, Musik in Australien (i ÖM 1947). Autentisk kyrkoton, kyrkoton, vars tonförråd nästan uteslutande ligger ovanför grundtonen ->finalis och har ett omfång på ungefär en oktav, i motsats till p 1 a-gal kyrkoton, där tonförrådet i de flesta melodier är mera begränsat och finalis befinner sig i tonförrådets mitt. Jämförande art.: Kyrkotoner. I. B-n Autofoner (av grek, autés, själv, och fone', ljud), självklingande instrument. I instrumentsystematiken infördes beteckningen av V. Mahillon. Automatisk pedal ->Koppel. d’Auvergne [dåväYn1], Antoine, fransk tonsättare (1713—97). A. anställdes 1739 som violinist i orkestern vid Stora operan i Paris och blev senare dess chef. Han skrev 1752—71 flera seriösa operor, kammarmusik m. m. men vann framför allt rykte genom det komiska en-aktsstycket Les troqueurs (1753; Sthlm 1754), vilket av samtiden betraktades som ett av de första försöken att på fransk botten omplantera den italienska opera-buffan. P- S-m A've crux, lat., Hell dig, kors, förk. av O, crux, ave, spes unica, lat., Hell dig, o kors, vårt enda hopp, inledningsorden till sjätte strofen av en hymn, ->Vexilla Regis prodeunt, av V. Fortuna-tus, vilken hymnstrof förekommer i långfredagens gudstjänst i romerska kyrkan. Den sjunges efter korsets hyllning, medan den på skärtorsdagen invigda hostian i högtidlig procession föres fram till altaret före början av en mässa med förut invigda nattvards-element (lat. missa praesanctificatorum el. missa de praesanctificatis). R.S. A've Marfa, lat., Hell, Maria, inledningsorden till en av katolsk fromhets berömdaste och mest anlitade böner, bestående av en sammanställning av ängeln Gabriels ord till Elisabet (Luk. 1:28, därav namnet »änglahälsningen») med Eli-sabets egna hälsningsord till fränkan, Maria (Luk. 1:42), vartill sluter sig ett av katolsk kyrka auktoriserat böneanrop. Sammanställningen av texten och dess användning inom privatandakten skedde under senmedeltiden, närmast i anslutning till munkordnarnas Mariaofficier. Om a:s folklighet vittnar bl. a. dess ingravering i runor på en dansk kyrkklocka från omkr. 1200. Som motettext uppträder a. redan inom Nötre-Dame-organas källkrets (11—1200-talen) och har lockat många tonsättare till flerstäm-mig behandling, Arcadelt (osäker attribution), Josquin de Prés, Willaert, Palestrina, Lasso, Handl-Gallus, för att nämna några äldre betydande mästare. Förnyad aktualitet vann a. under romantiken (Mendelssohn, Liszt). Särskilt bekanta ha Schuberts lied (op. 52:6, till text ur W. Scotts »Havsjungfrun») och Gounods »Méditation» (tillkomponerad melodi över Bachs 1. preludium ur bd 1 av Wohltemperier-tes Klavier, 1722) blivit. C.-A. M. 207 208