BACH, J. S. den italienska barockoperans schematiska ariatyp med drag av dansmusikalisk naivism och med kyrkovisans folkliga ton. Samtidigt har han på den då ännu föga utbyggda harmoni-kens område med fantastisk djärvhet och intuitivt skarpsinne anvisat alltjämt giltiga vägar för att nå fram till nya uttrycksvärden. I hans musikspråk paras kontrapunktisk stämflätning med en logiskt fast uppbyggd tendensharmonik till en enhetlig stil, kanske främst förverkligad i klaververket Das wohltemperirte Clavier (2 bd, 1722—44). Bachs storhet sträcker sig över alla områden av den dåtida musiken, och såväl hans kyrkomusik (mässor, passioner, kantater) som hans instrumentala produktion (orkester-, kammarmusik-, orgel- och klaververk) innefatta till sina huvuddelar musiklitteraturens kostbaraste skatter. Av samtiden var Bach prisad som en orgelvirtuos av högsta rang, medan man stod tämligen likgiltig för hans tonsättningar, vilka ansågos fasthålla vid stilideal, som icke längre svarade mot gängse smakuppfattning. Endast få verk utkom-mo under hans livstid av trycket, och efter sin död var han som kompositör närmast glömd. Några anade väl vidden av hans geni, bland dem ingen mindre än Beethoven, men först J. N. Forkel i sin framställning Ueber J. S. Bachs Leben, Kunst und Kunstwerke (1802; nytr. med kommentarer av J. Müller-Blattau 1925) och kretsarna kring Zelter och Men-delssohn i Berlin och Leipzig kunna sägas ha genomfört en verklig Bach-renässans. Ett flertal Bach-sällskap grundades under 1800-talet; det främsta var Bach-Gesellschaft av 1850, som bl. a. ombesörjde den stora samlingsutgåvan av hans verk i 61 bd (1850—1900), vartill långt senare (1926) lades ett kompletterings-band, innehållande Kunst der Fuge och redigerat av W. Graeser. Se vidare Bach-sällskap. I Sverige fortlevde Bach-traditionerna — liksom på kontinenten — endast inom organistkretsar (Haeffner far och son, Moberger, G. Günther, G. A. Mankell, Seldener m. fl.). Svaga reflexer av Bach-renässansen kunna iakttagas inom Harmoniska sällskapet (1820—60), och Josephson, Wennerberg och Norman började inse Bachs storhet. Men genombrottet skedde först på 1890-talet, då samtliga de 4 stora cykliska vokalverken (Magni-219 ficat, passionerna, h-mollmässan) gå vos (under Hallén, F. Neruda, W. Stenham-mar) i Stockholm. Bachs lärlings- och vandringsår. Johann Sebastian var yngste son till stadsmusikanten i Eisenach, Johann Ambrosius Bach (15), och dennes maka Elisabeth Lämmerhirt (1644—94), även hon liksom maken bördig från Erfurt och tillhörande en gammal bondesläkt från Thüringen. Trots att Johann Sebastian redan vid 10 års ålder blev föräldralös, synes fadern ha hunnit utöva ett inflytande på honom, bestämmande för hela livet både i karaktären och hans musik. Efter föräldrarnas död flyttade Johann Sebastian till sin äldre broder Johann Christoph (21), som var organist i Ohrdruf. Med en för dåtiden enastående förståelse för skolväsendets betydelse hade hertig Ernst av Sachsen-Gotha genomfört allmän skolplikt i sitt hertigdöme, och undervisningsplanen för skolan i Ohrdruf hade en mycket modernare prägel än i de flesta tyska städer. Johann Sebastian njöt sålunda förmånen av en förstklassig skolgång, och vistelsen i Ohrdurf gav honom religiösa och konstnärliga intryck, som i det följande bestämde hans utveckling. Då emellertid broderns familj i Ohrdruf tillväxte, måste Johann Sebastian år 1700 söka sin tillflykt på annat håll, och på sin lärare Elias Herdas rekommendation upptogs han som frielev vid den till Michaelikyrkan anslutna skolan i det nordligt fjärran belägna Lüneburg. Från 1700—02 tillhörde han dess »chorus sym-phoniacus» och stiftade därunder bekantskap med den gamla flerstämmiga körkonst, som alltjämt hölls högt i ära vid den ålderdomliga f. d. klosterskolan. Sannolikt har han där även varit verksam som instrumentalist. Den lüne-burgske organisten G. Böhms starkt virtuosmässiga spel och nordtyska musiktradition måste ha gjort ett djupt intryck på Bach, som hos sin bror i Ohrdruf varit van vid Pachel-bels olikartade orgelstil, och hans kompositioner från denna tid ha i hög grad präglats av dessa nya intryck. Från Lüneburg kunde han dessutom göra utflykter till Hamburg för att lyssna till J. A. Reinckens orgelspel. I det närbelägna Celle synes han ha medverkat i hovkapellet, där fransk dansmusik, främst ur Lullys operor, i stor utsträckning odlades. Med sitt ständigt vakna sinne tillägnade sig Bach snabbt den franska stilen; särskilt dess ornamentteknik har avsatt talrika spår i hans egen alstring och går igen ännu så sent som i Kunst der Fuge (1749—50). Med Lüneburgtiden avslutades Bachs läroår, som präglats av en utomordentlig flit och vakenhet inför allt, som på musikens område rörde sig i tiden. Efter en kortare tjänst hos den musikälskande hertig Johann Ernst av Sachsen-Weimar fick Bach 1703 sin första organistanställning vid Bonifaciuskyrkan i Arnstadt. Så 220