BALALAIKA Bakmes uppfattas stundom som en benämning på ett visst danssätt och stundom som en självständig dans. De äldre polskorna dansades uteslutande åt ett håll. Då man till polskemelodi dansade antingen ett kortare stycke eller hela dansen baklänges kallades detta b. el. bakvind. Denna benämning har varit vanligast i Dalarna, Härjedalen och Jämtland men även förekommit i Värmland och södra Lappland. M.R-g Bal (y Gay) [-i ga1], Jesus, spansk musikforskare och kördirigent (f. 1905), känd för sina forskningar rörande folkmusiken i Galicien i Spanien och Estrema-dura i Portugal. För att popularisera den gamla madrigalen grundade han 1935 en körförening i Madrid, Cantores Clåsicos Espanoles, och har därför utg. äldre spansk körlitteratur. Efter studier vid MK i Madrid och univ. i Santiago de Compostela var B. verksam vid olika vetenskapliga inst. i Spanien, universitetslektor i Cambridge 1935—38 och bedrev därefter studier i Mexiko. Verk: Hacia el ballet gallego (1925), Folklore musical de Mélide (1933), Treinta canciones de Lope de Vega (1935), Cancionero de Upsala (1944) o. a. E. E. Balakfrev, Milij Aleksejevitj, rysk tonsättare (1837—1910), bildade tills, m. Cui, Musorgskij, Rimskij-Korsakov och Borodin kärnan i den s. k. »nyryska skolan». Det var främst under inflytande av musikskriftställaren Stasov som Balaki-rev kom att ägna sig åt den nationella riktningens förnyande, och även om några ungryska samtida kompositörer överträffade honom i betydelse och produktivitet så har dock Balakirev äran av att ha anvisat den ryska musikkulturen nya vägar. Som kompositör var Balakirev närmast autodidakt. Han studerade urspr. matematik i Ka-zan men uppträdde redan helt ung som pianovirtuos och blev i Petersburg god vän och skyddsling till Glinka, vilken i honom såg sin efterföljare. År 1862 grundade Balakirev i Petersburg en avgiftsfri musikskola, som propagerade för en framstegsvänlig nationell tonkonst och vars orkesterkonserter han organiserade och ledde ända till sin död — med undantag för åren 1874—81. Som A. Rubinsteins efterträdare dirigerade han dessutom Ryska musiksällskapets symfonikonserter i Petersburg 1867—69 samt var 1883—95 dir. för Hov-sångarkapellet. 257 Milij Balakirev. Teckning av L. Bakst. Balakirevs verk utgöra en syntes av Glinkas och Dargomyzjskijs rysk-nationella traditioner och västerlandets romantiska riktning. Jämte den ryska folkvisan bearb. han också element ur västslavisk, orientalisk och spansk folkmusik. Av stor betydelse blev hans 1866 utg. saml. av 40 ryska folkvisor. Verk: Scenmusik till Kung Lear (1858—61); symfoni C-dur (1898) och d-moll (1908), en orientaliskt färgad symfonisk dikt, Tamara (M. J. Lermontov), en spansk, en tjeckisk och två ryska uvertyrer, en pianokonsert i Ess-dur; en rad pianostycken, bl. a. den orientaliska fantasin Islamey (1896); två serier sånger (1857— 96). Litt.: Balakirevs brevväxling med Tjajkov-skij (1912; utg. av S. M. Liapunov; ry.), med Rimskij-Korsakov (1915—17; utg. av S. M. Liapunov; ry.), med V. V. Stasov (1935; ry.); biografier av A. Streinikov (1922; ry.) och V. Muzalevskij (1938; ry.); M. D. Calvocoressi & G. Abraham, Masters of Russian music (1936); N. A. Rimskij-Korsakov, My musical life (31942). M. S. Balalaika [-la'jka], ryskt stränginstrument av tanbürtyp med vanl. trekantig, någon gång oval korpus. Botten och lock äro svagt välvda och locket försett med flera ljudhål. Den långa halsen bär 4 band av senor. De vanl. 3 sen- el. (mindre vanligt) stålsträngarna äro stämda 258 9. Musik. I