BARGE till Tyskland. Vidare finner man den i 1800-talets instrumentalmusik, särskilt inom den hög- och senromantiska symfoniken. Litt.: A. Lorenz, Das Geheimnis der Form bei Richard Wagner (4 bd, 1924—33); E. Kurth, Bruckner (2 bd, 1925); W. Schuh, Formprobleme bei Heinrich Schütz (1928). En särskilt värdefull översikt erhålles genom R. von Tobel, Die Formenwelt der klassischen Instrumentalmusik (1935). L B-n Ba'rge, Johann Heinrich Wilhelm, tysk flöjtist (1836—1925), var 1867—95 förste flöjtist vid Gewandhausorchester i Leipzig, där han 1881—1908 även verkade som flöjtlärare vid MK. Tidigare tillhörde han det hannoverska livreg:ts musikkår och hovkapellet i Detmold. B., som närmast var autodidakt, utgav uppskattade studieverk för flöjt samt red. en utgåva av Fredrik den stores flöjtkonserter- G. P. Bargiel [-gi:l], Woldemar, tysk tonsättare (1828—97), styvbror till Clara Schumann, från 1874 prof, i komposition vid MH i Berlin. B., som studerade vid MK i Leipzig för Hauptmann (teori), Moscheles (piano) samt Rietz och Gade (komposition), verkade även en tid vid MK i Köln och 1864 —74 som dir. för Maatschappij tot be- vordering van toonkunst i Rotterdam. Som kompositör anknyter han närmast till Schumann. Verk: Uvertyrerna Prometheus, Zu einem Trauerspiel, Medea, en symfoni o. a. orkesterverk; 3 pianotrios, 4 stråkkvartetter, en oktett; körverk; pianostycken. Å. V. Bariolage [bariåla/3] fr., brokig blandning, speciellt spelsätt på violin, som består i att ackordartade figurer brytas antingen på så sätt, att de högre tonerna komma på lägre strängar och tvärtom, el. genom utnyttjande av de lösa strängarna, ss. i följande ur J. S. Bachs soloviolinsonat i E-dur: Ba'risons, P e t e r i s, lettisk tonsättare (f. 1906), blev lärare i komposition vid MK i Riga, där han även erhållit sin utbildning för bl. a. Vitols. B:s tonsättningar utmärka sig ofta för en populäi' anstrykning. Han har även bearb. folkvisor. Verk: Två symfonier, sviten Ziedu vija, en rapsodi för piano och orkester; kantaterna Brinumzeme och Dzimtene; en stråkkvartett; en pianosonat; talrika sånger för kör och för en röst med piano. T. R. Baritono ->Baryton. Barkarol [-åT], (it. barcarole av bar-ca, båt), urspr. venetiansk gondolsång, en typ av musikstycke i långsamt gungande 6/8- eller 12/8-delstakt, som gärna odlades under den tidigare romantiken, både på pianomusikens (Mendelssohn, Chopin) och operans områden (Offenbachs Hoff-manns äventyr). L B-n Barkel, Charles Alvinus, violinist (f. 1898 e/2), sedan 1943 ord. förste violinlärare vid MH i Stockholm, där han undervisat från 1926, från 1931 även i en-semblespelning. B. har satt djupa spår genom sin pedagogiska verksamhet efter moderna riktlinjer (Flesch). Som solist har hans tonsköna och artistiskt kultiverade violinspel gjort honom allmänt uppskattad som en av Nordens främsta in-strumentalister. Alltsedan 1939 har B. också med framgång ägnat sig åt dirigering. B. studerade violin för L. Zetterquist vid MK i Stockholm, P. Möller vid MK i Köpenhamn och slutligen 1918—21 för Flesch i mäs-tarklassen vid MH (även privat) i Berlin. Redan under studieåren var han tidvis engagerad i Konsertföreningen i Stockholm och orkestrarna i Hälsingborg och Norrköping samt tillhörde Konsertföreningen 1921—43, som tredje konsertmästare från 1921, andre från 1925 och förste 1928—35. Bland B:s elever märkas de flesta yngre kända svenska violinisterna ss. Lottie Andreason, K. Freiholtz, S. Karpe, O. Kyndel och E. Källberg. — Litteris et artibus 1934. LMA 1946. Prof. 1947. B. har konserterat både solistiskt och som ledare för den av honom 1928 grundade Barkelkvartetten (urspr. bestående av B., P. Carlsten, andra violin, E. Grönwall, viola, och F. Bramme, vio-loncell; senare B., S. Karpe, andra violin, S. E. Bäck, viola, och Bramme) — i båda 304