BEETHOVEN likaledes till den vackra läkardottern Therese Malfatti, men i båda fallen förgäves. Från 1812 härrör det berömda brevet till »den odödliga älskade», sannolikt riktat till grevinnan Therese von Brunswick, som var föremålet för hans kanske allvarligaste böjelse. Några bindande bevis för att denna är adressaten har man emellertid icke; möjligen kan brevet varit avsett för sångerskan Amalie von Sebald. Bilden av en i alla kretsar väl sedd Beet-hoven har emellertid icke gått till eftervärlden. Enligt dennas uppfattning dominera de mörka sidorna: den fattige och hopplöst hjälplöse enstöringen, uteslutande levande för sin konst. Bilden stämmer endast med verkligheten så tillvida, att konsten för Beethoven var det högsta. I övrigt kände han sig starkt dragen till människorna, och först hans sjukdomar och olyckor isolerade honom från den gemenskap med omvärlden, han så gärna eftersträvade. Den försvagade hörselförmågan, som redan under slutet av 1790-talet gjorde sig märkbar, utgjorde hans svåraste lidande. I början av 1800-talet stod det klart för Beethoven, att hans dövhet tilltog, och att mänsklig hjälp däremot var förgäves. Hans förtvivlan återspeglas i det gripande dokument som fått namnet Heiligen-stadt-testamentet, riktat men aldrig avsänt till Beethovens bröder. Testamentet är avfattat den 6 okt. 1802 i en tid av djupaste depression men visar Beethovens förmåga att höja sig över tingen, här uttryckt i orden »Ich bin gefasst». Från 1808 drog han sig alltmer undan från offentligheten — från 1815 uppträdde han icke mer inför publik som klaverspelare — och hans okuvliga energi koncentrerades i stället på skapande verksamhet. Andra lidanden och bekymmer bereddes Beethoven genom brorsonen Karl, för vilken han 1820 blev insatt som förmyndare efter brodern Karls död (1815). Denne brorson visade sig fullständigt ovärdig all den omsorg, som Beethoven slösade på honom, och eftervärlden har all anledning beklaga att därigenom tonsättarens skapande fördröjdes och försvårades. Beethovens liv var annars tämligen fattigt på yttre upplevelser. Somrarna tillbragtes vid olika badorter, Karlsbad, Teplitz, och i de småstäder, som omgåvo Wien, eller också var han gäst på de gods, som tillhörde hans adliga vänner. För Beethoven var samvaron med naturen en nödvändig kraftkälla, och de idéer, som han undfick vid vandringar i skog och mark, utarbetades sedan under den mörkare årstiden i huvudstaden. Hans tillvaro var för övrigt i yttre avseende gynnsam, och när fredskongressen 1814—15 samlades i Wien intog Beethoven en bemärkt plats vid de mu-kaliska tilldragelser, som följde i dess spår. Är 1815 utnämndes han till hedersborgare i Wien, och bland musikaliska samfund, som kallade honom till ledamot, märkes också Musikaliska akad. i Stockholm (1822). Ännu några Therese von Brunswick. Porträtt i olja av G.-B. Lampi. gånger framträdde han offentligt som dirigent, 1817 och 22, fastän hans dövhet nu var fullständig. Från 1818—27 datera sig de s. k. konversa-tionshäftena, i vilka de besökande fingo nedskriva sina meningar, vilka Beethoven också stundom skriftligt besvarade. Dessa konver-sationshäften, som sträcka sig fram till hans sista dagar, utgöra också den viktigaste källan till kunskapen om Beethovens senare år. Är 1824 ledde han första framförandet av nionde symfonin, men de medverkande nödgades följa en biträdande dirigents taktpinne, och en av solisterna fick vid konsertens slut vända honom mot publiken, för att han skulle få s e dess oerhörda jubel. Beethovens finansiella läge — ehuru egentligen icke särskilt pressat, då han alltjämt uppbar ett avsevärt årligt underhåll— hade genom processerna angående förmynderskapet för brorsonen och genom de ständiga ombytena av bostäder råkat i sämre läge, och själv upphörde han aldrig att beklaga sin ekonomiska ställning. Redan 1819 talar han om, att han var tvungen att skriva »för brödet», och det gick så långt, att han — den konsekvente republikanen — för att skaffa penningmedel erbjöd sin 1823 färdiga D-durmässa för subskription till de europeiska furstehoven — med mycket liten framgång. Under intryck av de ständiga bekymren och en rastlös verksamhet som skapande konstnär började till sist hans hälsa att vackla. Är 1825 framträdde tecken på levercirrhos, grundlagd under decennier genom ett tarmlidande. Till detta kom en lunginflammation, ådragen under 369 370