BEETHOVEN Beethoven 1803. Miniatyr av C. Hornemann. en resa i december 1826, och han lades på sjukbädden för att icke mer tillfriskna. Han fick underkasta sig fyra operationer, den sista kort före sin död. Den 26 mars 1827 avled Beethoven och fördes tre dagar senare till graven under anslutning av hela det konstnärliga Wien. Till Sverige nådde Beethovens musik tidigt, om man också inte kan tala om en allmännare uppskattning förrän på 1820-talet. Redan 1805 hade en uvertyr, trol. Prometheus-uvertyren, spelats offentligt i Stockholm tills, m. septetten op. 20, och en av de båda första symfonierna uppfördes på hösten s. å. År 1814 gavs Christus am Oelberge, två år senare följd av Ess-dursymfonin (op. 55). Ett bevis på det vaknande intresset för tonsättaren visade Kungl. Musikaliska akad. i Stockholm, som 1814 föreslog honom till ledamot (invald 1822). Framför allt kammarmusikverken och pianokompositionerna banade vägen för förståelsen av mästarens konst, och mot slutet av 1820-talet spelades t. o. m. de sista stråkkvartetterna i kretsarna kring J. Mazer. Och i hovkapellmästarna J. F. Berwald och J. Foroni hade Beethoven energiska förkämpar — Berwald framförde redan 1834 den nionde symfonin — och under Foronis tid (1849—58) var Beethoven en av de oftast spelade tonsättarna. Av föreningar och stiftelser, som verkat för kännedomen om Beethovens verk och befrämjat den vetenskapliga Beethovenforskningen, må i första hand nämnas Verein »Beetho-v e n - H a u s» in Bonn. Denna, som grunda des 1889, har verkat för upprättandet av ett Beethoven-museum och -arkiv i tonsättarens födelsehus i Bonn, varjämte den utgivit en skriftserie, Veröffentlichungen des Beethoven-Hauses in Bonn (10 bd, 1920—34), samt föranstaltat vartannat år återkommande kammarmusikfester. Bland stiftelsens föreståndare i senare tid märkes främst L. Schiedermair. Beethovens verk. Beethovens alstring är i jämförelse med föregångarnas — t. ex. Haydns och Mo-zarts — kvantitativt sett icke överväldigande. De opusbetecknade kompositionerna uppgå till 138 nummer, därav flera med undernummer, vartill kommer ett ungefärligen lika stort antal, dock mindre omfattande, arbeten som icke inbegripits i opusnumreringen. Men betraktade som helhet följa Beethovens verk en så mycket enhetligare utvecklingslinje. Beethovens ställning till sin konst var i stort sett en helt annan än övriga wienklassi-kers och kan enklast sammanfattas i de ord, som han upptecknade åt sig själv år 1815 och som utgöra grundvalen för den rätta värdesättningen av hans skapande: »Der wahre Weise kümmert sich nicht ums Gute und Böse der Welt!» Det blir ur sin inre erfarenhet, som Beethoven öser: stilbegrepp och yttre omständigheter betydde härvid föga. Alltsedan A. Schindler år 1840 utgav sin Beethoven-biografi har man brukat indela tonsättarens produktion i tre perioder, vilka sinsemellan förete avsevärda skillnader i stil och uppfattning. Schindler har som gränsmärken för denna indelning begagnat yttre händelser eller av dem betingade förhållanden i Beethovens liv. Den nyare forskningen (E. Bücken o. a.) går med på denna periodindelning men lägger helt andra orsaker till grund för densamma. Liksom Beethovens hela skapande verksamhet är en personlig angelägenhet, så fortskrider hans utveckling även helt och hållet efter inre grunder. I själva verket kan man icke tala om skarpt avgränsade stilskeden i Beethovens alstring: den följer i stället med obönhörlig konsekvens en själslig utvecklingslinje, som organiskt avspeglar sig i hans arbeten och foga dessa tillsam 371 372