BEETHOVEN mans till en obruten enhet; man finner sålunda inga stilbrott mellan de tidigaste årens spirituella och underhållande kompositioner för de förnäma assembléerna och de hänsynslösa själsbikterna i de sista stråkkvartetterna och pianosonaterna av den från omvärlden isolerade åldrade mästaren. Den första perioden, som huvudsakligen omfattar Bonn-tiden, alltså fram till 1792, präglas av en rastlös skaparverksamhet, framför allt med klaveret som inspirationskälla. Dess huvudverk, de sju första pianosonaterna, en tvåsatsig klavertrio, de tre klaverkvartetterna från 1785 och trion för klaver, flöjt och fagott (omkr. 1787) samt de båda »kejsar-kantaterna» av 1790, antyda sambandet med tidens modekompositioner av t. ex. J. F. X. Sterkel men visa även, att Beethoven ingående studerat Haydn (kantaterna) och Mozart (trion med blåsare). Från Mozart har han framför allt tagit upp det demoniska, jäsande draget, som den unge kompositören stegrar i äkta Sturm- und Drang-manér. Men det är betecknande, att Beethoven under denna tid endast med stor tvekan närmar sig sitt huvudgebit, symfonin — en skiss till en symfonisats i c-moll är det enda, som pekar i denna riktning. Även den sceniska musiken är mycket litet tillgodosedd under dessa år: från 1790 föreligger musik till en riddarbalett som det enda sceniska alstret från ungdomsåren. Efter 1792 inträder en tid av samling och träget arbete, då Beethoven tillägnar sig wienklassikernas teknik till fulländning och samtidigt alltmer personligt lyckas omsmälta deras stil för sina egna syften. Är 1795 inleder Beethoven den andra fasen i sin utveckling med sina tre klavertrios op. 1. Nu följa de stora verken slag i slag, de första sju pianosonaterna, de tre violinsonaterna op. 12, de båda första pianokonserterna och första symfonin (C-dur op. 21), alla tillkomna eller skisserade före 1800. I dessa verk framstår Beethoven som en klar arvtagare till Haydn och Mozart. Han begagnar sig av de av dem odlade instrumentala musikaliska formerna (sonatcykeln och sonatformen i enstaka av cykelns satser), och tonspråket är de äldre wienklassikernas, om än med starkt personlig accent. En förändring i sonatcykeln företar han emellertid, i det han ersätter menuetten, som stod som tredje sats i Haydns och Mozarts fyrsatsiga skapelser, med ett s. k. scherzo, en kompositionstyp, som kan Beethoven 1823. Porträtt i olja av I. G. Waldmüller. betecknas som en utvidgad stiliserad form av menuett. Detta var ett uttryck för en utpräglad strävan att förläna kompositionerna ett enhetligt idéinnehåll, av Beethoven klarast accentuerat i ett brev till diktaren G. Treitschke från omkr. 1814: »Wie ich gewohnt bin zu schreiben... habe ich immer das Ganze vor Augen ...». Ett flersatsigt verk av Beethoven — en sonat, stråkkvartett eller symfoni — blir således alltid ett helgjutet arbete i flera satser, aldrig olika satser sammanpassade till en fler-satsig företeelse. På samma sätt framstår varje komposition av honom — på ett par undantag när — som en bekännelse i toner och aldrig som musik avsedd för sällskaplig underhållning. Från omkr. 1800 blir det personliga draget i Beethovens musik ännu mera markerat med kulminationspunkter i de stora symfonierna, konserterna, pianosonaterna och kammarmusiken. Innehållet får bli bestämmande för formen, och i väldiga tondikter avlägsnar han sig både till omfång och uttryck långt från föregångarna. Detta skede innefattar huvuddelen av Beethovens skapande verksamhet. Efter denna tid av inre samling och följdriktigt skapande följer ett avsnitt, vars gränser äro mindre klart poängterade men som brukar 373 374