BEETHOVEN Beethoven 1823. Teckning av J. P. Lyser. angivas till tiden 1815—18. Under dessa år synes Beethoven i viss mån ha förlorat fotfästet, andligen sett. Hans fantasi sysselsätter sig med än det ena, än det andra projektet utan att kunna koncentreras på någon bestämd uppgift. Utkast till vitt skilda kompositioner föreligga, men intet har någon längre tid helt och fullt kunnat fånga tonsättarens intresse. Först med år 1818, tidsgränsen för Beethovens tredje skede, samlar han sig målmedvetet inför större uppgifter. Perioden kännetecknas av ett allt djupare inåtvänt skapande, och hans kompositioner förvandlas från att ha betecknat »en allmänt stilistisk situation» till att bli »en personligt stilistisk» (Bücken). Intressant är, att Beethoven under denna sin sista epok griper tillbaka på de första ungdomsverken från Bonn-tiden, men nu med annan utgångspunkt. Kla-veret kommer åter i centrum för hans fantasi, men under de sista levnadsåren övergår tonsättaren till stråkkvartetten som det mest lyhörda uttrycksmedlet för hans intentioner. De stora huvudverken från detta skede, d-moll-symfonin op. 125, D-durmässan op. 123 och de sista stråkkvartetterna (fr. o. m. op. 127), visa en hänsynslöst personlig faktur, där bl. a. den traditionella sonatformen får vika för mer rap-sodiska former. — Beethovens samlade verk föreligga i en kritisk utgåva om 24 serier (40 bd, 1864—67), vartill kommer ett tilläggsband (1888). Uppl redigerades av S. Bagge, F. David, E. Mandyczewski, G. Nottebohm, C. Reinecke, J. Rietz o. a. Utöver detta kan tillfogas de av G. de Saint-Foix 1911 utg. Oeuvres inédites de Beethoven. 375 Beethovens stil. Som nämnts ansluter sig Beethovens musik stilistiskt till wienklassicismen, vars tonspråk och formvärld i huvudsak bibehållits — med några utvikningar och tillägg. Dessa senare bestå framför allt i utökade proportioner, i det sonatsatsens såväl expositions- som reprisdel förstorats. Ett viktigt drag är betonandet av tredje huvudtemat inom sonatformen — t. ex. i genomföringsdelen av Ess-dur-symfonins (op. 55) första sats — ävensom utvidgningen av repetitionsdelen till att omfatta en »andra genomföring». Men i första rummet har han fyllt de övertagna formerna med nytt innehåll, betingat av ett strängt personligt ställningstagande till sin konst, och det blir innehållet, ej formen, som bestämmer kompositionens struktur. Just i denna sällsynta överensstämmelse mellan innehåll och formell gestaltning ligger det klassiska och storslagnaste draget i Beethovens tonsättar-gärning: Beethoven är alltid på höjden av sina verk, aldrig deras lydiga redskap. Talet om honom som romantiker syftar alltså icke på denna sida av hans musikpersonlighet utan fastmer på hans strävan att nå det oerhörda och ogripbara. Subjektivismen i hans förkunnelse har även tolkats som ett romantiskt drag, men därutöver är Beethoven klassiker av renaste ursprung. Harmoniskt vandrar Beethoven i stort sett föregångarnas vägar, om än hans sinne för humor och bisarra kontraster ibland låter honom införa väsensskilda klanger, som stå oförmedlat mot varandra; berömda exempel finnas från 3. symfonins första sats, där reprisen presenterar huvudtemats Ess-durtreklang mot ackompanjemangets dominantackord, eller från 6. symfonins final, som i inledningen ställer både F-durs och C-durs treklanger mot varandra. Likaledes arbeta de sista kvartetterna med ett synnerligen avancerat harmoniskt fortskridande med djärva modulationer och egenartade stämföringar. I sin instrumentation har Beethoven utökat den sedvanliga symfoniorkestern 376