BEETHOVEN med basuner (5. och 9. symfonierna) och med piccolaflöjt och kontrafagott (i samma verk). Instrumentationen visar en mästerlig behandling av orkesterns uttrycksmedel, och utan att vara direkt raffinerad når han oftast ett både fint avvägt och rikt omväxlande klangspel i sina partitur. Hos Beethoven genomföres instrumentens likställighet fullständigt, och de tidigare styvmoderligt behandlade instrumentgrupperna (altvioliner, kontra-basar, bleckblåsare och pukor) få av honom självständiga uppgifter, avpassade efter deras egenart. Genom sina stråkkvartetter blev han även för lång tid framåt normgivande för behandlingen av stråkinstrumenten. Sammanfattar man vad som klarast karakteriserar Beethoven, framträder framför allt det »titaniska» momentet i hans musik. Redan baletten Die Ge-schöpfe des Prometheus (op. 43; uppförd 1801) lämnar härpå ett belysande exempel. Det titaniska går därefter som en röd tråd genom Beethovens alstring och präglar han största skapelser över huvud: c-mollsymfonin, Egmont-musiken och framför allt d-mollsymfonin. Mycket karakteristiskt för den beet-hovenska musiken är användningen av tonupprepningar och pauser. Ännu hos Mozart finner man beträffande tonupprepningar många reminiscenser från den galanta stilen. Hos Beethoven bli de däremot uttryck för en högsta spännkraft och dramatisk intensitet. Liknande är förhållandet med användningen av pauserna, som hos Beethoven bli till starkt dramatiskt uppladdade moment i stället för att tjäna som avspännande faktorer som hos tidigare tonsättare. Symfonierna. Först tämligen långsamt mognade hos Beethoven idén till en symfoni. Före den egentliga första symfonin (op. 21) skulle tonsättaren enl. vissa forskare ha fullbordat en symfoni i C-dur, kallad Jena-symfonin (utg. av F. Stein 1911), men trots vissa drag, som ha släktskap med Beethovens ungdomsverk, är dess äkthet alltjämt dragen i tvivelsmål. Från åren i Bonn föreligger endast den omnämnda symfoniskissen i c-moll, som dock aldrig kom till användning. 377 Beethovens namnteckning. Efter original i MA:s bibliotek. I den första symfonin (C-dur, op. 21), tillkommen före våren 1800 och publicerad 1801, är tonspråket ännu samtidens, främst Haydns, men syftet och innehållet sträva ut över gängse normer. Så kan man i den spänningsfyllda inledningen till yttersatserna ana, att andra gestaltningsprinciper här legat till grund, än vad som var vanligt hos Haydn, och den tredje satsen, ännu kallad »menuetto», visar i sin stormande lössläppthet samhörighet med en annan mentalitet än wienklassicismens. Den andra symfonin (D-dur, op. 36), färdig 1802 och offentliggjord 1804, har det specifikt personliga draget mer accentuerat. Här har Beethoven tagit ut steget: temamaterialet är enhetligare och sonatsatsens olika delar fastare sammanfogade, orkesterns rörelsefrihet har lättats upp i förut oanad grad etc. Tredje satsen har han för första gången betitlat »scherzo». Allt vad Beethoven dittills brottats med sammanfattas i tredje symfonin, av tonsättaren kallad Sinfonia eroica (Ess-dur, op. 55). Tanken på en »heroisk» symfoni hade sysselsatt Beethovens fantasi sedan 1798, då general Bernadotte fäste hans blickar på Napoleons lysande bana fram till förste konsulsämbetet. Symfonin förelåg färdig 1804 och betecknar alltjämt en av de stora märkesstenarna i denna konstarts utveckling. Trots sin utomordentliga rikedom på musikaliskt material kan även detta verks expositionsdel sägas fullfölja D-dur-symfonins linje: de tematiska uppslagen gå alla tillbaka på de båda huvudtankarna, främst första temat. I tredje symfonin sker emellertid en märklig förskjutning av det musikaliska händelseförloppet i så måtto, att första satsens tyngdpunkt flyttats över på genomföringen, som blivit nära dubbelt så omfångsrik som expositionen. En nyhet för Beethoven är också införandet av ett nytt tema i genomföringen. Tanken att i finalsatsen frångå de traditionella typerna — rondo eller sonatsats — för en variationssats visar klarast, hur väsensskild Beethovens uppfattning av symfonin blivit, jämförd med föregångarnas. Den fjärde symfonin (B-dur, op. 60) förelåg färdig 1806. Gentemot den närmast föregående verkar den snarast som en återgång till äldre typer, men detta är endast skenbart, ty B-dursymfonin är i själva verket endast en tillämpning av de vunna resultaten, låt vara i mer modifierad, stramare anda. Sär 378