BEETHOVEN Stråkkvartett a-moll op. 132. Början av adagiosatsen. Autograf. siga sonattypen för ett friare, mer experimentellt gestaltningssätt, där kompositionens tyngdpunkt förlägges till än den ena, än den andra satsen. Sålunda närmar sig Ass-dursona-ten (op. 26) divertimentotypen, medan t. ex. »månskenssonaten» arbetar med sym-boliskt-programmatiskt genomförd stegring som princip Som motstycke och samtidigt komplement står den följande, av ljusaste lyrik ge-nomandade sonaten i D-dur (op. 28, 1801), en naturskildring helt i Beethovens anda. Från detta skede i tonsättarens alstring komma bland övriga klaververk endast variationerna i F-dur och E s s - d u r (op. 34, 1802, resp. op. 35, »Eroica-variationerna», 1803) i jämnhöjd med sonaterna. Redan i tidigare arbeten av detta slag har Beethoven frångått den gängse principen att endast omforma det givna temat i variationerna och i stället inriktat sig på att nyskapa ur detsamma. I de ovannämnda verken bildar varje variation ett i sig avslutat helt, gärna starkt kontrasterande mot närmast föregående. Med de tre sonaterna op. 31 (1802) beträder Beethoven enl. sin egen utsago en ny väg. Tydligast är detta i d-mollsonatens (op. 31:2) första sats, där huvudtemat liksom växer fram under kompositionens förlopp. I 389 dessa sonater arbetar tonsättaren med en ny figurationsteknik, som visserligen är virtuos men icke ornamental utan i stället utgör en del av det tematiska materialet. Denna stil når sin fulländning i sonaterna i C-dur (Waldstein, op. 53, 1804) och f - m o 11 (»Appas-sionata», op. 57, 1804 el. 1806), verk i vilka Beethovens klaverproduktion under detta skede kulminerar. Sonaterna från 1809—10 (Fiss-dur, op. 78, resp. Ess-dur, op. 81 a, »Das Lebewohl») införa den enhetliga tematik, som tidigare använts i symfonierna nr 5 och 6: alla satser stå även tematiskt i nära anslutning till varandra. Perioden avslutas av den idylliska e - m o 11-sonaten (op. 90, 1814). Den sista periodens klavermusik domineras av de fem sista sonaterna. Stilen blir mycket fri, en episodartad kompositionsteknik tillämpas, som ibland ger verket mer karaktär av fantasi. Sonatformen begagnas i princip men uppluckras — i stället för genomföring införes t. ex. ofta rapsodiskt fria avsnitt. Synnerligen karakteristisk för dessa verk är den rikliga användningen av variationen samt av kontrapunktiskt renodlade typer som fuga och fu-gato, men det är likaledes betecknande för Beethovens personliga inställning att han även på denna punkt förfarit mycket fritt. Av dessa 390