BEETHOVEN fem sonater ha alla utom en (E-dursonaten op. 109, 1820) fugasatser eller fugerade partier, de senare framför allt i genomföringsdelen. Denna kompositionstyp kulminerar i de väldiga fugorna, som utgöra finalerna i B-dur-(op. 106) och Ass-dursonaterna (op. 110). Sin högsta fulländning når Beethovens klaverkonst med sonaten i B-dur (Hammerklavier, op. 106, 1817—18), en av toppunkterna inom klaverlitteraturen. Här har tonsättaren avlyssnat och uttömt instrumentets alla klangliga möjligheter. Med c-mollsonaten (op. 111, 1822) har Beethoven för sista gången på detta område givit det titaniska i sitt väsen fritt spelrum och skapat ett verk, som står isolerat i klaversonatens utveckling. Vid sidan om sonaterna kunna blott få kla-ververk nämnas från detta skede. Bagatellerna (op. 119, 1802—23, och op. 126, 1823), vilka tonsättaren själv satte mycket högt, ge intressanta inblickar i de sista årens stilutveckling. I de imposanta 33 variationerna i C-dur på ett tema av Diabelli (op. 120, 1823) når Beethoven ännu en gång i nivå med det bästa han skapat genom sin förmåga att finna kontraster och forma varje avsnitt som en i sig sluten helhet. Scenisk musik: Operan Fidelio (Leonore) op. 72 (1804—05, omarb. 1806 och 1814; Wien 1805; Sthlm 1832); musik till en riddarbalett (1790—91; Bonn 1791) och till S. Viganos balett Die Ge-schöpfe des Prometheus op. 43 (1801; Wien s. å.); skådespelmusik till Goethes Egmont op. 84 (1810; Wien s. å.), A. von Kotzebues festspel Die Ruinen von Athén op. 113 och 114 (1811; Pest 1812) och König Stephan op. 117 (s. å.) samt till F. Dunekers sorgespel Leonore Prohaska (1816); sopranaria (Soll ein Schuh nicht drucken) och tenoraria (O, welch ein Leben) till I. Umlauffs sångspel Die schöne Schusterin (1795; Wien s. å.), triumfmarsch till C. Kuffners drama Tarpeja (1813; Wien s. å.), finaler till G. F. Treitschkes sångspel Gute Nachricht (Germanias Wiedergeburt, 1814; Wien s. å.) och Die Ehrenpforte (Es ist vollbracht, 1815; Wien s. å.), uvertyr till slutkör, kallad Die Weihe des Hauses (C. Meisl) op. 124 (1822; Wien s. å.). Verk för orkester: Symfoni C-dur (»Jena-symfonin», omkr. 1795), Symfoni nr 1 C-dur op. 21 (1799—1800; 1800), Symfoni nr 2 D-dur op. 36 (1802; 1803), Symfoni nr 3 Ess-dur op. 55 (Sinfonia eroica, 1803—1804; 1805; Sthlm 1816), Symfoni nr 4 B-dur op. 60 (1806; 1807), Symfoni nr 5 c-moll op. 67 (1805—08; 1808), Symfoni nr 6 F-dur op. 68 (Pastorale, 1805—08; 1808), Symfoni nr 7 A-dur op. 92 (1812; 1813), Symfoni nr 8 F-dur op. 93 (1812; 1813), Symfoni nr 9 d-moll op. 125 (1815—23; 1824; Sthlm 1834), Wellingtons Sieg oder Die Schlacht bei Vittoria op. 91, symfoni (1813); uvertyrerna Coriolan op. 62 (1807) och Zur Namensfeier op. 115 (1815); 12 menuetter (omkr. 1795), 12 tyska danser (s. å.), 12 kontradanser (omkr. 1802), 2 mi litärmarscher för biåsorkester (1809—10), Alle-gretto Ess-dur (Gratulations-Menuett, 1822) o. a. — Konserter: för piano: Konsert Ess-dur (omkr. 1784; endast pianostämman bevarad), nr 1 C-dur op. 15 (omkr. 1797), nr 2 B-dur op. 19 (1795—97), nr 3 c-moll op. 37 (1800; 1804), nr 4 G-dur op. 58 (omkr. 1805) och nr 5 Essdur op. 73 (1809), Rondo B-dur (1785), Fantasi för piano, orkester och kör c-moll op. 80 (1808); för violin: Konsert C-dur (omkr. 1788; originalet ofullbordat, kompletterat av J. Manén), Konsert D-dur op. 61 (1806; av tonsättaren även arr. som pianokonsert 1807), 2 romanser G-dur op. 40 (1803) resp. F-dur op. 50 (s. å.); konserter för övriga instrument: Konsert för oboe och orkester (förkommen), Konsert för piano, violin, violoncell och orkester C-dur op. 56 (Konzertant Konzert, 1804). Vokalmusik med orkester: Mässa C-dur op. 86 (1807; Uppsala 1874), Mässa D-dur op. 123 (Missa solemnis, 1818—23; delvis uppförd 1824: Sthlm 1894), oratoriet Christus am Oelberge op. 85 (1800; 1803; Sthlm 1814), kantaterna vid kejsar Joseph II s död (1790) och vid kejsar Leopold II :s tronbestigning (s. å.; båda till texter av S. Averdonk) samt Der glorreiche Au-genblick (L. Weissenbach) op. 136 (1814; 1822 med ny text av F. Rochlitz, kallad Preis der Tonkunst), Meeresstille und Glückliche Fahrt (Goethe) op. 112 (1815), Elegischer Gesang op. 118 (1814), Bundeslied (Goethe) op. 122 (1823), Opferlied (F. von Matthisson) op. 121 b (3 versioner: 1794, 1802 och 1823); Tremate, empi, tremate!, tersett för sopran, tenor, bas och orkester op. 116 (1802), 2 arior för bas och orkester (Prüfung des Küssens, Mit Mädeln sich vertragen, Goethe, omkr. 1790), Primo amore ..., aria för sopran och orkester (1796), Ah, per-fido! (Metastasio), scen och aria för sopran och orkester (1796). Annan vokalmusik: Es lebe unsrer teurer Fürst (»Lobkowitz-kantaten») för sopran, kör och piano (1816), Graf, lieber Graf för tre sångstämmor, Gesang der Mönche (ur Schillers Wilhelm Tell) för tre mansröster (1817), 25 schot-tische Lieder för 1—2 röster, kör, piano, violin och violoncell op. 108 (1815—16), 57 iriska, 23 walesiska, 12 skotska samt 12 engelska, skotska, iriska och italienska folkvisor för 1—3 sångstämmor med piano, violin och violoncell (1814 —16), kanons m. m. — Sånger: ca 75 solosånger, bland vilka märkas An die Hoffnung (Tiedge) op. 32 (1805), ny komposition som op. 94 (1816), Adelaide (Matthisson) op. 46 (1797), Sechs Lieder von Gellert op. 48 (1803), Acht Lieder op. 52 (1805), Sechs Gesänge op. 75 (1810), Vier Arietten und ein Duett op. 82 (1811), Drei Gesänge von Goethe op. 83 (1810), Das Glück der Freundschaft op. 88 (1803), An die ferne Ge-liebte. Ein Liederkreis... (Jeitteles) op. 98 (1816), Der Mann von Wort (Kleinschmid) op. 99 (s. å.), Merkenstein nächst Baden (Rup-precht) för 2 röster och piano op. 100 (1814), Der Kuss, Ariette ... (Weisse) op. 128 (1822) o. a. 391 392