BELLMAN pellmästare bl. a. i Imola, Venedig, Mon-tagnana, Osima och Forli samt kom 1607 till kyrkan San Antonio i Padua och 1611 åter till Imola, där han senast omtalas 1613. • B:s produktion av kyrkomusik är omfattande. Verk: Compieta, falsi bordoni, litanie, e mo-tetti (5—8-st.; 1605, 1607), Compieta etc. (6-st.; 1607), två bd kanzonetter (4-st.; 1584, 1593), två bd madrigaler (5—6-st.; 1589, 1592). — I UUB finnas Missae, et Sacrae cantiones 1 C1607; *1595) och Missae 1 (4-st.; 1615; 11599), båda in-kompletta. Litt.: A. Brigidi, Cenni sulla vita e sulle opere di G. B. (1865). F.L-g Bellincioni [belintja:'ni], Gemma, italiensk operasångerska, sopran (1864— 1950), utbildad för bl. a. fadern, bassångaren C e sa re B. (1824—1908), debuterade 1881 i Neapel. Hon sjöng därefter på skilda scener i gamla och nya världen till 1911, varefter hon bedrivit pedagogisk verksamhet i Berlin, Rom, Wien och Neapel. B. skrev en Metodo di canto (1912). — G. 1881 m. tenoren Roberto Stagno (1836—97), vilken var verksam vid scener på kontinenten och vid Metropolitan 1883—84. Roller: Santuzza i Cavalleria rusticana, vilken hon kreerade i Rom 1890, Violetta i La traviata, titelr. i Fedora (Giordano), Salome, Carmen o. a. Litt.: Gemma Bellincioni, lo e il palcoscenico (1920; självbiogr.). G. P. BellFni, Vincenzo, italiensk tonsättare (f. 1801 3/n i Catania, d. 1835 24/0 i Puteaux nära Paris), en av huvudrepresentanterna för den romantiska italienska operan under 1800-talet och en av den italienska bel cantosångens yppersta mästare. Bellini fann redan från början sin egen stil. Som kompositör var han en vek och innerlig lyriker, och ehuru han träffande kunde återge även andra känslolägen så överväga dock de elegiska stämningarna. Bellinis musikaliska anlag togo sig tidigt uttryck och innan han ännu lämnat MK i Neapel hade han fått sin första opera Adelson e Salvini uppförd (1825). Med sitt andra stycke för scenen, Bianca e Fernando (1826), blev han en halvt berömd tonsättare och vägen stod öppen för honom till La Scala i Milano, där han slog igenom med operan II pirata (1827). Framgångarna följde nu tätt på varandra, markerade bl. a. genom de bägge huvudverken La 413 Vincenzo Bellini. Porträtt i olja av G. Tivoli. sonnambula (1831) och Norma (s. å.). Hans sista opera, I puritani (1835), skrevs för Paris, dit Bellini flyttat 1831. — Då hans musik nådde Stockholm vann den snart en oerhörd popularitet och utlöste på 1840-talet en fullkomlig Bellini-feber. Redan samtiden anmärkte emellertid på de förmenta bristerna i hans orkester, och det var också främst sångsatsen, hans bel canto med dess melodiska flöde, som vidmakthöll intresset för hans musik ännu sedan man smått börjat tröttna på det romantiska skymningsdis, som i hans operor breder sig över miljö och handling. Verk: Operorna La straniera (1829; Den okända, Sthlm 1841), I Capuletti ed i Montecchi (1830; Romeo och Julia, Gbg 1862), La sonnambula (1831; Sömngång er skan, Sthlm 1841), Norma (1831; Sthlm 1841), I puritani (1835; Puritanerna, Sthlm 1851). Litt.; A. Pougin, B., sa vie, ses oeuvres (1868); G. Monaldi, V. B. (1935); I. Pizzetti, samlingsverket V. B. (21940); Luisa Cambi, B. La vita (21938); A. Fraccaroli, B. (21945). Luisa Cambi utgav 1943 B:s brev. Jfr även R. Wag-ner, Gesammelte Schriften bd 12. E. S-m Bellman ellerPolskan på Gröna Lund, balett-vaudeville av Aug. Bour-nonville, musikarr. av H. Paulli. Uppförd ffg.: Khmn 1844; Sthlm 1847. 414