BE LLM AN, C. M. Carl Michael Bellman, teckning i bläck. Bellman har själv antecknat under bilden: »Croquis af Professor Sergell.» BELLMAN, CARL MICHAEL. Diktaren och sångaren Carl Michael Bellman, f. i Stockholm 1740 4/2, d. där 1795 11/2, var sonson till J. A. B. Som visdiktare och sångare gjorde sig Bellman känd redan under sin tjänstgöring, först i Riksbanken, senare i Manufakturkontoret och Generaltulldirektionen, som indrogs 1772. Av Gustav III erhöll han 1775 en årlig pension och 1776 titeln hovsekreterare och en sinekur som sekreterare i nummerlotteriet. Detta oaktat lyckades han aldrig skapa sig en ekonomiskt bekymmerslös tillvaro. Den gustavianska miljön, som ställde sig avvisande mot de burleska sidorna i Bellmans konst, skänkte åt hans senare alster värdefulla impulser. Bland sina konstnärsvännei” räknade han en musiker som Kraus. Musikaliskt intresse i Bellmans omfattande produktion ha de folkliga visorna i Olof von Dalins stil, travestier på bibliska motiv, ordensparodier, sångspel samt episkt-lyriska genrebilder ur stock holmslivet, som bilda kärnan i Fredmans epistlar. — Han blev 1793 LM A. Bellman har som diktar-musiker många föregångare, Lucidor och Runius och andra i vårt land, men få ha som han lyckats skänka ny dikt till given melodi (parodi) ett bestående värde. Av största betydelse var att musiken i så stor utsträckning räddades från glömskan redan under Bellmans livstid, i Bacchi tempel (1783), Fredmans epistlar (1790) och Fredmans sånger (1792). Förtjänsten att ha samlat, upptecknat, arrangerat och utgivit de bägge sistnämnda diktcyklarna tillkommer O. Åhlström. Bellmans andel i utgivningen av Epistlarna har behandlats av Olof Byström, som även framhållit den roll Kraus härvid spelat. Senare tryckt musik samt handskrivna källor äro av svårbestämbart värde; Bellmans poetiska arbeten, som utgavs 1872, är icke av hans hand. Med utgångspunkt från förordet till Epistlarna, i vilket Kellgren uppger att melodierna tidigare varit kända, ha Atterbom, Drake, Bagge, Flodmark, Lindgren m. fl. sökt klarlägga deras ursprung. Allt som i detta avseende kommit i dagen återfinnes i Bellmanssällskapets utgåva av Bellmans Skrifter. För ett djupare inträngande i hans konstnärliga egenart är det dock icke tillräckligt att veta melodins proveniens, härtill kräves ett studium av det sätt, på vilket Bellman förenar dikt och melodi, ord och ton. Dessförinnan behöva emellertid de kronologiska problemen närmare utredas. Medan vissa av Bellmans sånger av rytmiska skäl knappast kunna vara utan melodi, ha andra säkerligen icke varit avsedda för sång. I en viss sång kan melodins affekt fullkomligt överensstämma med diktens innehåll, i en annan kan man visa att dikten föredragits på flera olika melodier eller att ny melodi komponerats vid utgivningen. Ofta har Bellman använt samma melodi till flera dikter — han arbetade cykliskt — och ibland kunna dessa ha mycket olika karaktär. »Opp Amaryllis» (Sång 31) sjunges t. ex. på samma melodi i dur som »Hjärtat mig klämmer» (Epistel 58); en annan gång kan Bellman liksom sin samtid förstå att skämta på en melodi i moll. Hans åhörare kunde ibland känna igen melodierna från sångspel och finna ett nöje i den travestering, diktaren utfört med sin nya text; något som vår tid icke kan uppfatta och värdera. De målande imitationerna av instrument i sångerna motiveras av innehållet och sångarens dramatiserande föredrag; någon gång tjäna de dock blott till att fylla ut metern. Uppgifter om Bellmans musikalitet lämnas av Åhlström, om hans sångkonst — som varit mer utsirad än vad Åhlströms utgåva visar — av A. Mankell, om hans livfulla framställningskonst av Oxenstierna i Dagboksanteckningar. Bellman ackompanjerade sig på en cithrinchen (nu i K. Vitterhetsakademien) och en cister, som tillverkades 1781 av M. P. Kraft (nu i Par Bricoles ägo). 415 416