BENEDICT rium ingår B. alltid i den avslutande böneak-ten. Olaus Petri har i 1531 års mässa upptagit B. som stående tacksägelseavslutning, Tackom och loffuom Herran, och denna anordning har sedan dess bevarats i den svenska mässan. R.S. B. tillhör de musikformler som under medeltiden starkast utsatts för tropering och polyfo-nering. Flera tidiga källor, såsom S:t-Martial-hdskr. (Limoges), Codex Calixtinus (Santiago) och Codex Engelberg (Schweiz), uppvisa ett stort antal B.-satser. Bland troperingarna finner man (utom de vanliga typerna med nya ord under en melisma el. ett inskjutet text-musikparti i den troperade koralen) en friare typ, som J. Handschin påvisat i Engelberg: originalmelodin bibehålies, medan texten utbytes, bortsett från det devisartade tillägget Benedicamus Domino. Även folkspråkiga texter förekomma. Troperingsteknikens betydelse för flerstäm-migheten framgår bl. a. av organa, där B.-melo-din sjunges i jämna långa notvärden, medan överstämman utför en annan text. Detta förfaringssätt blev av största vikt för motettekniken. S:t-Martial-materialet belyser B. också ur en annan synpunkt, nämligen som en av de viktigaste utgångspunkterna för den nya strofvisan. Dessa B.-lieder ansluta sig mest till fester omkring jul, men man finner även processions- och vallfartssånger. Musikaliskt utgöra de ofta enkla dansmelodier av treklangstyp men forma sig ibland också till konstfulla organala solosånger. N. L. W. Benedict [be'nidikt], Sir Julius, engelsk tonsättare av tysk börd (1804—85), kapellmästare vid Covent Garden 1859 efter att tidigare ha intagit samma ställning vid Drury Lane Theatre från 1837, vid Her Majesty’s Theatre från 1852 och därefter åter vid Drury Lane. Efter studier för bl. a. Weber företog B. resor som dirigent och framförde egna operor i Neapel och Stuttgart, varefter han 1835 bosatte sig i London. Där dirigerade han även Mendelssohns Elias 1848, då Jenny Lind ffg. sjöng i oratorium, samt följde henne under resan i USA 1850—51. B. ledde vidare festspel i Norwich 1845—78 och Liverpool Philharmonic Society 1876—80. Av hans talrika kompositioner tycks operan The lily of Killanney (1862; även med titeln The rose of Erin) ha nått en viss popularitet. — Knight 1871. Verk: Operorna Giacinta ed Ernesto (1829), I Portoghesi in Goa (1830), The gypsy’s war-ning (1838), The brides of Venice (1844), The crusaders (1846), The bride of song (1864); oratorierna St. Cecilia (1866) och St. Peter (1870); kantaterna Undine (1860), Richard Coeur de Lion (1863) och Graziella (1882); två pianokonserter och annan pianomusik. Å. V. BenedLctus av Nu'rsia ->Benediktin-orden. Benedfctus qui ve'nit in 'nomine Do-mini [kvi... nå/mine då/mini], lat., Välsignad vare han, som kommer i Herrans namn, urspr. ett messianskt hyllningsrop, som bl. a. förekom vid lövhyddohögtidens gudstjänster i Jerusalem. B. har i romerska mässan förenats med Sanc-tus, vars fjärde fras det nu utgör. Dess plats i mässan har varit omedelbart före kanon. Historiskt, liturgiskt och musikaliskt är B. ett moment, som sammanhänger med Sanctus, men då »venit» nu tolkas som »har kommit» och anses syfta på den genom transsubstantiatio-nen närvarande Kristus, skall B. enligt beslutet 1921 i alla sjungna mässor föredragas efter konsekrationen. R. S. Benediktfnorden, namnet på den sammanslutning av andliga, som följa den av Benedictus av Nursia (omkr. 480 —543) stiftade och för västerländskt ordensväsende giltiga regel, som urspr. var avsedd för klostret Monte Cassino i Cam-panien (gr. 529). Regeln meddelar också anvisningar för den liturgiska sången, bl. a. hymnen i tidegärden. Klostren inom benediktinorden blevo tidiga centra även för vetenskapliga och konstnärliga studier. Redan Gregorius den store tillhörde denna orden liksom senare Notker Balbulus och Notker Labeo i S:t Gallenklostret, Hucbald i Saint Amand på fransk-belgiska gränsen, Guido av Arezzo, Herman den lame i Reichenau och Adam av Fulda m. fl. av medeltidens mest lysande musikpersonligheter. Även bland nyare tiders koralforskare märkas många medlemmar ur benediktinorden, ss. fursteabboten i S:t Blasienklostret i Schwarz-wald, M. Gerbert, A. Schubiger i S t Gallenklostret, kardinal J. B. Pitra, J. Pothier och A. Mocquereau, alla tre i det franska Solesmes-klostret. R. Molitor, P. Johner och C. Gross-mann, alla i Beuronklostret, L. David i Saint-Wandrille, G. M. Sunol i det spanska Montser-ratklostret, J. Jeannin i Hautecombe och A. Bomm i Maria Laach m. fl. Till de viktigaste källorna om den medeltida musikhistorien hör J. Mabillon, Annales ordi-nis S. Benedicti (6 bd, 1703—39). C.-A. M. BenediTo y Vives [-to i vi'-], R a f a e 1, spansk dirigent (f. 1885 3/fi), grundade efter studier vid MK i Madrid Benedito-orkestern där 1916 samt 1918 en blandad kör, Masa Coral de Madrid. Den inhemska tonkonsten har i B. haft ett verksamt stöd och som tonsättare anknyter han i sina sånger till spansk folkton. Å.V. Bene'lli, Alemanno, pseud. för->Bott-rigari. 423 424