BENJAMIN, A. J. W. S. Bennett. Pierre Benoit. sel. B. var 1943—46 ämnesledare i musik vid Kursverksamheten vid Stockholms högskola och är medarb. i detta lexikon under sign. I. B-n. Han är medlem av 1947 års musikutredning; från 1947 biträdande lärare i musikhistoria vid Uppsala univ. Skrifter: Bach och hans tid (1946), Från visa till symfoni (1947), Den unga svenska musiken (i DMT 1948) o. a. tidskr.-uppsatser. Red. saml. Svensk pianomusik (1946). B. W-r Be'njamin, Anton J., musikförlag i Leipzig, gr. 1818 i Hamburg. B. överflyttades senare till Leipzig, där det även övertog firman D. Rahter. Be'njamin [-dgamin], Arthur, australisk tonsättare (f. 1893 18/a), lärare i piano vid Royal College of Music i London 1922, där han även studerat för bl. a. Stanford (komposition). Verk: Operorna The devil take her (1931) och Prima donna (1934); orkesterverk, kammarmusik, körverk och sånger. G. M. Benktander, Elof Johan, operasångare, bas (f. 1894 17/8), sedan 1931 verksam som musiklärare i Göteborg, där han även ofta framträtt som konsertsångare. B. studerade för bl. a. G. Bratt, var elev vid K. teaterns elevskola och avlade musik-lärar-ex. vid MK i Stockholm 1931. Debuterade 1920 på K. teatern som Ramphis i Aida; var anställd där 1922—24 och, efter engagemang i Tyskland, 1926—31. Roller: Figaro i Figaros bröllop, Leporello i Don Juan, Sarastro i Trollflöjten, Rocco i Fidelio, Kaspar i Friskytten, Daland i Den flygande holländaren, Pogner i Mästersångarne i Nürnberg, Hunding i Valkyrian, Lothario i Mignon o. a. G. P. Bennett [bä'nit], Robert Russel 1, amerikansk tonsättare och arrangör (f. 1894 15/6). B. övergick till filmmusikbranschen efter att länge ha varit en framstående arrangör och instrumentatör av lättare teatermusik, bl. a. J. Kerns verk. B., som studerat för C. Busch i USA och Nadia Boulanger i Paris, har dock även inriktat sig på en egen, allvarlig produktion. Verk: Operan Maria Malibran (1935) o. a. scenmusik; Abraham Lincoln Symphony (1929), en concerto grosso o. a. orkesterverk; kammarmusik m. m. G. B. Bennett [bä'nit], Sir William Stern-dale, engelsk tonsättare (1816—75), en av 1800-talets främsta representanter för engelsk tonkonst. B. blev 1866 dir. för Royal Academy of Music i London och var dessförinnan dirigent för Royal Phil-harmonic Society 1856 och s. å. prof, i musik vid univ. i Cambridge. Som kompositör — hans produktion var relativt ringa — vandrade B. helt i Mendelssohns och Schumanns fotspår, men engelsmännen se dock i honom grundaren av en rent engelsk skola. B. blev redan som 10-åring elev vid Royal Academy of Music och framförde där 1833 sin pianokonsert i d-moll, som akademin lät trycka. På stipendium reste han 1837 till Leipzig, där han trädde i förbindelse med Mendelssohn och Schumann, och 1840 följde en ny studieresa till samma plats. År 1849 grundade han Bach Society i London. — Hdr i musik vid univ. i Cambridge 1856 och vid univ. i Oxford 1870. Knight 1871. Verk: Scenmusik; symfoni g-moll op. 43, 4 uvertyrer, bl. a. The naiads op. 15 och The woodnymphs op. 20, 4 pianokonserter (op. 1 d-moll, op. 4 Ess-dur, op. 9 c-moll och op. 19 f-moll); oratoriet The woman of Samaria op. 44 (1867) och kantaten The may queen op. 39 (1858); kammarmusik, pianoverk och sånger. Litt.: J. R. S. Bennet, The life of W. S. B. (1907); C. V. Stanford, W. S. B. (i MQ 1916). F. H. T. Benoist [ben°a'], Frangois, fransk tonsättare (1794—1878), verkade 1840— 72 som chef du chant vid Stora operan i Paris, där han också var hovorganist samt prof, i pianospel vid MK. B. skrev bl. a. orgelstycken i Lisztpåverkad stil. Verk: Operor och baletter; en mässa; Bib-liothèque de Vorganiste (12 h.; en samlad utgåva av B:s orgelkompositioner) m. m. J. H. Å. Benoit [ben°a'], Pierre (Peter) Léo-nard Leopold, belgisk tonsättare och musikskriftställare (1834—1901), tidigt känd som en ivrig förkämpe för en nationell flamländsk musikodling. Han var en 427 428