BERKSHIRE FESTIVALS pianokonsert (1948); oratoriet Jonah (1937), körverket Domini est terra (1938) samt Stabat Mater för 6 soloröster och orkester (1947); en stråkkvartett (1935) samt en stråktrio o. a. kammarmusik; pianostycken m m. Litt.: R. Hull, The music of L. B. (i The chesterian 1947/48). G. B. Berkshire Festivals of Chamber Music [ba:'kfia(r) fe'stivals av tjeimba(r) [-mjo'-zik],-] {+mjo'- zik],+} amerikanska musikfester, som anordnats i Pittsfield, Massachusetts, USA, sedan 1918, först årligen t. o. m. 1924 och därefter med oregelbundna mellanrum. Initiativet till festerna togs av Elizabeth Sprague Coolidge, som ville låta såväl amerikanska som europeiska ensembler presentera både berömda klassiska verk och ny el. sällan framförd musik. Tävlingar utlystes t. o. m. 1922, och de utvalda kompositionerna framfördes vid festerna; sedermera ha verk beställts. En mängd modern kammarmusik har härigenom ffg. presenterats för USA och även för världen. G. T. Berkshire Symphonic Festivals, [ba:'k-fio(r) simfo'nik fe'stivals], amerikanska musikfester, som anordnats i trakten av Stockbridge, Massachusetts, USA, årligen sedan 1934. Initiativet togs av H. Hadley, och redan efter första festen lades arrangemangen i händerna på ett särskilt bolag, som sedan 1936 engagerat Boston Symphony Orchestra. Är 1936 fingo festerna genom en donation sitt varaktiga hemvist på egendomen Tanglewood, där en permanent lokal uppfördes 1938. Litt.: M. A. de Wolfe Howe, The tale of Tanglewood (1946). G. T. BERLIN. Det tyska rikets huvudstad intill 1945 och huvudorten i Brandenburg, Berlin (4 332 250 inv. 1939), tog under 1800-talet livlig del i musikodlingen i Centraleuropa och arbetade sig under seklets förra hälft fram till en ledande ställning bland världens konstmetropoler, som bevarats in i våra dagar. Trots svår hemsökelse under det andra världskriget har staden alltjämt ett rikt musikliv, om än infogat i mycket provisoriska förhållanden. Scenmusiken. Redan före år 1600 omnämnes i samtida källor den hohenzollernska hovmusiken, vilken dock först under Fredrik den store når vidare berömmelse. Sedan denne 1740 blivit konung och förlagt sitt hov till Potsdam börjar tonkonsten intaga en viktig plats i Berlins konstnärliga liv. Till hovet knötos framstående musiker som t. ex. C. P. E. Bach, C. H. Graun, C. F. C. Fasch och främst J. F. Reichardt, och Fredrik II själv visade musiken ett stort intresse. Så grundades av honom Berlins ledande operainstitution, Königliche Hofoper vid Unter den Linden, vars byggnad av G. W. von Knobels-dorff invigdes med Grauns opera Cäsar und Cleopatra 1742. Repertoaren blev den italienska operans. Sångarna voro utlänningar, liksom ett flertal bland musikerna, medan däremot kapellmästarna voro tyskar. Intresset för italiensk musik var från allmänhetens sida mycket lamt, och operaverksamheten hotade gång på gång att stagnera. Det bästa inom institutionen blev orkestern, vilken under F. Benda, B. Romberg och B. A. Weber nådde en hög standard. De första 25 åren av Berlins utveckling som musikstad ha i hög grad präglats av J. F. Rei-chardts initiativ. Sin första stora seger vann denne, då han genomdrev uppförandet av Händeis Messias under J. A. Hillers ledning 1786. En annan viktig position uppnådde han, då Fredrik Wilhelm II kort efter sin tronbe-stigning (1786) skänkte den tyska musiken en fristad i Königliches Nationaltheater vid Gen-darmenmarkt, där tyskt sångspel och tyska operor (bl. a. Mozarts verk) kommo till uppförande. År 1802 överflyttade Nationaltheater till Schauspielhaus, och efter branden 1817 sammanslogs institutionen med operan vid Unter den Linden. Krigen 1806—07 förlamade för en tid den musikaliska aktiviteten i Berlins musikliv. Med greve Karl von Brühl (1815—28) fick operan en synnerligen dugande intendent, som verksamt bidrog till att grunda denna institutions rykte. En märkessten i utvecklingen blev uppförandet av Beethovens Fidelio 1815. Karaktären av hovscen underströks emellertid, då Fredrik Wilhelm III 1820 anställde G. Spontini som musikalisk ledare — med förbigående av C. M. von Weber. Under Spontinis egid vann den franska operan herravälde över spelplanen, följd av italienska mästare som Bellini och Donizetti. Det bärande namnet under 1820-talet blev dock här som annorstädes Rossini. En alltmer tilltagande tendens mot stjärnkult gör sig även gällande under denna tid. En viktig tilldragelse i Berlins och hela Tysklands musikaliska liv blev framförandet av We-bers Friskytten i det av C. F. Schinkel nybyggda Schauspielhaus 1821. Då hovoperans resurser icke räckte till inför publiktillströmningen, grundades 1824 Königstädtisches Theater vid Alexanderplatz, där den italienska repertoaren odlades. Teatern ägde bestånd till 1851. Spontinis efterföljare blev G. Meyerbeer, som dock redan 1848 lämnade ledningen. År 1843 härjades Knobelsdorffs operahus av elden, och verksamheten förlädes under återuppbyggandet till Schauspielhaus. Där introducerades år 1844 Wagner i Berlin med Flygande holländaren. S. å. öppnades det av C. F. Langhans färdigställda operahuset med festspelet Das Feldlager in Schlesien av Meyerbeer. 455 456