BERLIN Staatsoper Unter den Linden i Berlin. Fotografi från 1930-talet. Sedan 1842 hade Theodor von Küstner skött intendentämbetet vid de kungliga teatrarna. Hans verksamhet varade i 11 år och betydde en nedgångsperiod i operans historia. Stjärn-kulten florerade, och ledningen präglades av kortsyn i konstnärliga frågor. Kapellmästar-frågan var ständigt aktuell med flera och täta ombyten: W. Taubert (1842—69), O. Nicolai (1848—49), därefter H. Dorn. En ny operascen växte under dessa år fram, i det sommarteatern i J. Krolls nöjesetablisse-mang i Tiergarten under Lortzings ledning (1850 —51) övergick från de typiska berlinska »Pos-sen» till speloperan. Efter en brand 1851 stod följande år en ny teater färdig, som var mer ägnad att bjuda operakonsten en varaktigare fristad. Kroll-operan spelade dock framför allt operetter. Med Botho von Hülsen fick Berlin en intendent, som under 35 år (1851—86) ledde dess främsta sceners öden, von Hülsen byggde främst på den alltjämt levande stjärnkulten, och hovoperan upplevde under denna epok en sannskyldig glanstid i vokalt hänseende. Men en utpräglad försiktighet och brist på klarsyn i konstnärliga ting hos ledningen gjorde, att Berlin icke gick i spetsen för utvecklingen så som man kanske kunnat vänta. Bekant har von Hülsen bl. a. blivit genom sin avvisande hållning gentemot de nya tyska operasträvandena under denna tid, främst i förhållandet till 457 Wagner. Utvecklingen stod emellertid icke att hejda: 1881 skedde Wagners genombrott i Berlin, i det den av A. Neumann för ändamålet förhyrda Viktoria-Theater under A. Seidls anförandeskap framförde Nibelungens ring i sin helhet. Hovoperans spelplan, som under 1860-talet dominerats av Verdis operor, övergick nu alltmer att behärskas av de wagnerska musikdramerna, ett förhållande som blivit beståndande till närvarande tid. Efter von Hülsens död 1886 innehades hans ämbete av greve Botho von Hochberg. Denne begynte sin verksamhet med en välbehövlig förnyelse av personalen. Sålunda förvärvades som dirigenter J. Sucher, K. Muck och F. Weingartner, och 1898 anställdes R. Strauss för att efterträda Weingartner. Är 1902 avlöstes von Hochberg av Georg von Hülsen-Haeseler, vars goda organisatoriska egenskaper institutionen förfogade över till 1918. Genom en olycklig inblandning från högsta ort hemföll operan alltmer åt prakt och tom utstyrsel, varför den konstnärliga standarden betänkligt sjönk. Stora evenemang voro dock från 1906 Carusos årliga gästspel, som fortlöpte till 1913. Märkligare framföranden under denna epok voro framför allt Berlinpremiärerna på R. Strauss’ musikdramatiska arbeten. Av nya krafter må nämnas L. Blech, vilken 1906—38 var verksam som operadirigent vid de kungl., senare kommunala och statliga teatrarna. 458