BERLIN Staatsoper, Berlin. Foajén. Fotografi från 1930-talet. Under första världskriget gick verksamheten vidare. År 1918 blev ett omvandlingarnas år: R. Strauss lämnade operan för att efter kejsardömets sammanbrott interimistiskt åter en kort tid ställa sig i spetsen för operans ledning. Sedan staten 1919 övertagit densamma uppdrogs åt M. von Schillings att förvalta den konstnärliga skötseln av operan, nu benämnd Staatsoper, vars verksamhet upplades efter nya principer: en verklig ensemble bildades och stort utrymme bereddes den nyare konsten. Som nytt dirigentnamn förvärvades E. Kleiber 1922. von Schillings lämnade av konstpolitiska skäl ledningen 1925, som anförtroddes åt förste regissören Franz Ludwig Hörth 1926. Följande år tillträdde Heinz Tietjen generalintendentposten över samtliga operor; från 1930 ledde han endast Staatsoper. Under den senare tiden ha praktiskt taget alla ledande musikpersonligheter varit verksamma vid Berlins operascener, både dirigenter och sångartister, och Staatsoper har under de senaste 15 åren både konstnärligt och i övriga avseenden upplevt en storartad glanstid. Berlins övriga operascener hade länge att kämpa med penningsvårigheter. Kroll-Oper, som sedan 1880 givit regelrätta operaföreställningar, köptes 1895 av staten. För att bereda 459 plats för en modernare operascen stängdes institutionen 1913, men rivningsarbetena avstannade vid första världskrigets utbrott. Efter krigets slut bekräftade den nya staten förvärvet, och operan gjordes till ett slags abonne-mangsföretag; ensemblen lånades från Staatsoper. År 1927 i samband med denna scens ombyggnad skildes verksamheten från Staatsoper, och Kroll-Oper fick egen ensemble med O. Klemperer som musikalisk chef. Dess föreställningar fingo nu en starkt experimentell prägel, framför allt i regihänseende. Då verksamheten icke bar sig stängdes teatern 1931. En ny institution uppstod 1905, då Hans Gregor grundade Komische Oper, huvudsakligen med franska och tyska speloperor på repertoaren. Gregor gjorde beaktansvärda insatser för att få fram en mer genomtänkt och psykologiskt riktig regi. År 1911 stängdes emellertid operan. Följande år öppnades i Charlottenburg Deutsches Opernhaus, efter 1918 kallad Städti-sche Oper men efter 1933 åter med den äldre benämningen. Denna scen skulle bli en egentlig folkscen; 1923 övertogs den av staden Berlin. Av mera bemärkta chefer kunna nämnas L. Blech (1923—25) och H. Tietjen (1925—30). Den musikaliska ledningen var anförtrodd åt bl. a. B. Walter, W. Furtwängler och F. Busch. 460