BERLIN Singakademie, Berlin. Interiör. Fotografi från 1930-talet. Ännu en operascen uppstod efter första världskriget, den s. k. Grosse Volksoper i Thea-ter des Westens, som 1922 öppnades under ledning av E. Praetorius och F. von Hoesslin. Två år senare upphörde verksamheten för att icke upptagas förrän 1935, då Deutsche Volksbühne grundades av organisationen »Kraft durch Freude». Ledningen anförtroddes åt Erich Orth-mann och dirigent var H. U. Müller. Operetten odlades i senare tid främst på Nollendorfthea-ter och Theater des Volkes. Konsertlivet. I jämförelse med operakonsten spelade konsertmusiken länge en underordnad roll i Berlins musikliv. Redan 1749 hade emellertid ett »Musikübende Gesellschaft» uppstått under ledning av organisten J. P. Sack med uppgift att odla nyare musik. För att råda bot på den florerande dilettantismen inom konsertväsendet grundade J. F. Reichardt på 1770-talet de s. k. Concerts spirituels. Genom bristen på lämpliga konsertlokaler var man ännu i början av 1800-talet huvudsakligen hänvisad till oregelbundna privatframföranden i de musikintresserade hemmen och till kyrkornas möjligheter. Ett steg mot mera ordnade förhållanden blev grun 461 dandet av Singakademie genom C. F. C. Fasch 1791. Detta var egentligen ett sällskap för privat musicerande men det framträdde från 1794 alltmer för en vidare allmänhet. Bekanta voro de varje långfredag återkommande uppförandena av C. H. Grauns Der Tod Jesu, vilka ägde bestånd till 1858. Napoleonkrigen inverkade även hämmande på konsertverksamheten i Berlin, men redan 1808 grundades en avläggare av Singakademie, Ber-liner Liedertafel, som leddes av C. F. Zelter. Zelters och Singakademies namn äro intimt förknippade med framföranden av Bachs större körverk, som nu upplevde en renässans. Redan 1811 hade man repeterat h-mollmässan och 1815 Matteuspassionen, innan den senare framfördes 1829 med Mendelssohn som dirigent. Är 1826 grundade E. Rietz ett filharmoniskt sällskap, vars instrumentala krafter ställdes till Singakademies disposition. Singakademie förblev länge den fasta punkten i Berlins musikliv. Efter Zelters död leddes den av C. F. Rungen-hagen (1832—51) och E. Grell (1852—76), varefter M. Blumner (1876—1900) och G. Schumann från 1900 stodo i spetsen för densamma. Repertoaren var länge övervägande klassisk, men 462