BERLIN under 1900-talet skedde en orientering mot nyare tonkonst. I och med det begynnande virtuosväsendet under 1800-talets första årtionde nåddes även Berlin av en mängd framstående konstnärer. Början hade redan gjorts 1747, då J. S Bach gästade staden; 1789 kom Mozart, kort efter följd av Ditters von Dittersdorf. År 1796 besökte Beethoven Berlin; hans konst skulle alltsedan ha ett av sina säkraste fästen just där. Betydelsefulla blevo även C. M. von Webers (ffg. 1812) och L. Spohrs framträdanden. Berlins konserter gingo redan nu alltmer i den stora konstens tecken: Bach, Haydn och Mozart voro de bärande namnen, och på 1820-talet framfördes allt fler av Beethovens verk, främst symfonierna. Själen i denna insats för Beethoven var violinisten C. Möser, som ledde symfoniframföranden och med sin stråkkvartett gjorde den stora allmänheten förtrogen även med wienmästarens kammarmusik. Konsertprogrammen voro dock här som annorstädes alltjämt mycket anspråkslösa: symfonier med alla satser spelade i en följd var ännu något ovanligt och virtuosa inslag mellan numren regel. En stående orkester för symfonikonserter lät emellertid länge vänta på sig i Berlin. Den äldsta konsertinstitutionen på detta område var Köngliche Kapelles symfonikonserter. De in-föllo mycket oregelbundet och blevo först mot slutet av 1800-talet konstanta. De leddes länge av W. Taubert (1831—69). F. Mendelssohn, som 1842 ställdes i spetsen för hovkonserterna, sökte gjuta nytt liv i dessa, men detta varade endast två år, varefter Taubert övertog denna gren av verksamheten igen. År 1883 anförtroddes dessa konserter åt R Radecke, som kvarstod till 1887. Efter ett interregnum med flera av hovkapellmästarna som dirigenter tillträdde F. Wein-gartner 1892 ledningen, som han behöll till 1907, varefter institutionens glanstid inleddes under R. Strauss’ (1908—20) och W. Furtwänglers (från 1920) egid. Berlin såg under 1800-talets andra hälft ett flertal orkestrar uppstå, de flesta mycket kort-livade. Äldst var den av klarinettisten K. Lie-big på 1840- talet grundade Berliner Sinfonie-kapelle, som 1867 uppgick i Sternscher Orches-terverein, bildad under 1850-talet av J. Stern för framförande av nyare musik och som redan i början av sin verksamhet fick ett starkt uppsving under H von Bülows ledning. Viktig för den kommande utvecklingen inom orkestermusiken blev militärmusikdir. B. Bilse, som redan 1847 gasterat i staden med en egen orkester. Han blev bofast i Berlin och hans orkester utvecklades under ypperliga musiker som konsertmästarna C. Thomson och E. Ysaye. Motsättningar inom ensemblen ledde dock till dess splittrande, varvid en del av musikerna bildade Philharmonisches Orchester 1882. Denna, den sedermera så berömda »Berliner Philharmoni-ker», konserterade redan från början i den 463 lokal vid Bernburger Strasse, som efter ombyggnader blivit känd som Philharmonie. Under sin första tid stod denna orkester under ledning av F Wüllner, K. Klindworth och J. Joachim, men först sedan man lyckats engagera Bülow som dirigent var orkesterns framtid konstnärligt sett säkerställd och dess blivande världsrykte grundlagt. Av sjukdom tvingades Bülow att lämna denna verksamhet 1893. Efter en mellantid, då bl. a. H. Richter, F. Mottl, R. Strauss och H. Levi verkade som dirigenter, följde 1895—1922 A. Nikischs ledarskap, som ytterligare fullkomnade orkesterns höga standard. Under hans efterföljare, W. Furt-wängler (1922—39), och dennes medhjälpare H. Abendroth, K. Böhm, E. Jochum, H. Knap-pertsbusch och C. Schuricht har orkestern bibehållit sin ledande plats bland världens symfoniorkestrar. En viktig gren av orkesterns verksamhet har utgjorts av de många gästspelen i utlandet (Sverige 1917 och 37). En annan orkester av betydenhet grundades 1907 med den s. k. Mozart-Orchester, som under namn av Blüthner-Orchester under A. Mondels ledning konserterade i Blüthner-Saal. Under dirigenter som S. von Hausegger och P. Schein-pflug genomgick den skiftande öden, omdöptes till Berliner Sinfonie-Orchester och upplöstes 1931 men övergick samtidigt i den s. k. Landes-orchester, vilken i sin tur övertogs av staden under namn av Städtisches Orchester. Bland de talrika körsammanslutningar, som uppstått i Berlin, är — vid sidan av Sing-akademie — Berliner Domchor, senare Staats-und Domchor, den äldsta och mest ansedda. Efter förarbeten av L. Erk 1836—38 och Mendelssohn 1838—39 fick den sin organisation 1843 av A. Neidhardt och nådde under Mendelssohn och O. Nicolai hög standard. Den leddes senare av bl. a. A. Becker, A. Prüfer, H. Rüdel och A. Sittard. År 1847 bildades under J. Stern Sternscher Gesangverein, som under sina första år speciellt omhuldade Mendelssohns körverk men även uppförde Händel och Beethoven. Sterns efterträdare voro bl. a. R. Radecke och J. Stockhausen. Föreningen upplöstes 1911. Stock -hausen var även en verksam kraft i Berlins Cäcilienverein, där han 1878 efterträddes av M. Bruch. Ytterligare en kör må nämnas, den av S. Ochs 1883 grundade Philharmonischer Chor, som från 1886 i regel uppträtt tills, m. Philharmonisches Orchester. Dess strävan har framför allt gällt Bachs körverk, och bland kända ledare för densamma märkes G Ramin. Nära anknuten till filharmonikerna är också Bruno Kittelsche Chor under B. Kittel. Manskörsammanslutningarna ha varit talrika, de främsta voro Berliner Liedertafel och Berliner Lehrer-gesangverein. Kammarmusiken spelade efter C. Mösers dagar — under 1800-talets förra hälft — länge en tämligen obetydlig roll i Berlins konsertliv men fick ett storartat uppsving genom Joachim- 464