BOCKHORN roller: Boccaccio (alt), Pietro (tenor), Fiametta (sopran), Lotteringhi (tenor), Lambertuccio (bas). Bocca chiusa [kio'sa], it., eg. stängd mun, sång med sluten mun, »brumkör». Betecknas oftast c o n el. a bocca chiusa. Boccherini [bokeri/ni], L u i g i, italiensk tonsättare och violoncellist (1743 10 / 2—180 5 28/5), från 1769 tidvis anställd som kapellmästare vid hovet i Madrid, där han också slutade sina dagar, bortglömd och i armod. Efter avslutad utbildning för fadern, som var kontrabas-sist, och senare i Rom och någon tids verksamhet i hemstaden Lucca hade han tills, m. Tartini-lärjungen F. Manfredi även gjort en längre konsertresa, som bl. a. fört honom till Paris 1768. Huvuddelen av B:s omfattande produktion ligger på det instrumentala området och hans konst, som tidigt blev känd och uppskattad även i Sverige men som fort och med orätt råkade i glömska, kännetecknas av en ofta rikt utsmyckad, vek melodilinje, skiftande harmo-nik och dynamik samt en wienklassiskt klar form. I verk som symfonin i C-dur op. 16 bryter en stark lidelsefullhet igenom. Hans namn lever numera främst genom en violoncellkon-sert i B-dur, stråkkvintetterna samt en mycket spelad menuett (ur stråkkvintett op. 13:5). Många av hans verk utkommo även i tryck, de första i Paris 1768. — Fredrik Wilhelm II av Preussen förlänade honom titeln Kammer-komponist 1787. Verk (utom nämnda): 20 symfonier, 6 cellokonserter m. fl. orkesterkompositioner; en stor mängd kammarmusik för olika besättningar, bl. a. 113 kvintetter för två violiner, viola och två violonceller och 53 stråktrios. — Nytr. av B:s verk hos Ricordi och Peters; två stråktrios op. 54: 3-4 i NMA 55 och 152. Litt.: Biogr. av L. Picquot (1851), D. A. Cerü (1864) och A. Bonaventura (1931). S. W. Bochsa [boksa'], Robert Nicolas Charles, fransk harpvirtuos och tonsättare (1789—1856), son till oboisten och tonsättaren Karl B. (d. 1821). B. innehade en professur vid Royal Academy of Music i London 1822—27 och var dessförinnan anställd vid franska hovet 1813 —17. Han måste emellertid fly från båda tjänsterna till följd av sin äventyrliga livsföring. Han konserterade i Europa, Amerika och i Australien, där han dog. B., som tillhörde tidens främsta harpister, komponerade även flera operor och baletter, Luigi Boccherini. Samtida kopparstick. skrev verk för sitt instrument och utgav en berömd harpskola. F. H. T. Bo'ckelmann, Rudolf, tysk operasångare, baryton (f. 1892 2/4), engagerad vid Staatsoper i Berlin 1932, till vars främsta krafter han räknats. B. har även från 1921 varit anställd vid Stadttheater i Leipzig, där han också utbildats, och från 1926 vid Stadttheater i Hamburg. Sedan 1928 har han medverkat vid Bay-reuthspelen. Han gästade Stockholm 1933. — Kammersänger 1934. Bild sp. 547. Roller: Titelr. i Wilhelm Tell, Julius Caesar (Händel) och Den flygande holländaren, Kur-wenal i Tristan och Isolde, Sachs i Mästersång-arne i Nürnberg, Wotan och Gunther i Nibe-lungens ring, titelr. i Rembrandt o. a. G. P. Bockhorn (no. prillarhorn), biåsinstrument av djurhorn och utan munstycke, urspr. också utan sidohål. Under inflytande av zinkan utrustades b. senare med ett, två el. flera sidohål, vanl. 3—5, varefter hela melodier kunde spelas. Den ursprungliga typen lever dock alltjämt kvar i Sverige. B., som är ett allmänt förekommande herdeinstrument, användes för att locka kreaturen 549 550