BRAHMS hans stråkkvartetter: av 23 bevisligen förefintliga verk i genren utgåvos endast tre, de övriga vrakades och förstördes av tonsättaren själv. Brahms’ produktion omfattar 122 opus-betecknade verk, varav flera med undernummer, speciellt inom piano- och vokalmusiken, vartill komma ett antal folk-visebearbetningar, studieverk för piano m. m. samt några få bevarade ungdoms-kompositioner. Liksom när det gäller Beethovens skapande verksamhet har man sökt pressa in Brahms’ tonsättar-gärning i »epoker» eller »perioder», vilka skulle förete väsentligt olika profiler. Även i Brahms’ fall har man satt rent biografiska data som märkesstenar i denna utveckling. I själva verket låter det sig knappast göra att låsa fast en så självständig natur som Brahms i ett schema av denna art. Sålunda föreligga visserligen avgjorda skillnader mellan exempelvis den första ungdomstidens stormande, friska klaversonater och patetiska ballader och de sista årens inåtvända, resignerat tragiska pianostycken, där de stora dynamiska stegringarna ersatts även lågmäld, ofta en- eller tvåstämmig, uttrycksfullhet. Men redan Schumann-variationerna op. 9 visa i sina sista partier drag, som icke äro främmande för den åldrade tonsättarens stil. Och i uppläggning och faktur kan man icke peka på några avgjorda stilskillnader mellan t. ex. de båda pianokonserterna (op. 15 resp. op. 83). Brahms’ konst företer i stället en följdriktig organisk utveckling från överflödande rikedom och kraft mot allt större enkelhet och koncentration. Vill man draga fram några särskilda verk för att belysa stadierna på denna väg, kan man nämna pianokonserten i d-moll op. 15, Ein deutsches Requiem op. 45, symfonierna samt de sista kammarmusikverken med klarinettkvintetten op. 115 i spetsen. Det sammanbindande elementet i denna utvecklingslinje är hela tiden den melodiska faktorn, som icke nämnvärt förändras i sin innersta väsensart utan förblir sig lik under tonsättarens hela levnad, 619 Däremot kan man med Walter Niemann till-lämpa en indelning av den brahmska produktionen, som mer tager sikte på vilka uttrycksmedel, som under olika skeden stått i centrum för tonsättarens fantasi. Genom denna periodi-sering erhållas 4 tidsavsnitt, där det första inrymmer ungdomsverken och de tidigare pianokompositionerna fram till op. 10 (utg. 1856), det andra från 1850-talets mitt till omkr. 1867 med övervägande kammarmusik, det tredje omfattande tiden 1868—84 med tyngdpunkt förlagd till de stora orkester- och körkompositionerna och slutligen en fjärde epok fram till tonsättarens död, huvudsakligen åter ägnad kammarmusiken. Brahms utgår i sina tidigare verk från Schu-mann och den senare Beethoven och har redan från första stund mottagit starka impulser från de tyska folkvisorna. De första publicerade kompositionerna äro huvudsakligen för piano och domineras av de tre sonaterna (1852—53), variationerna i fiss-moll op. 9 (1853) samt balladerna op. 10 (1854). Härtill komma pianotrion i H-dur op. 8 (omkr. 1853) samt Sechs Gesänge op. 3 (1852—53). Ett drag av fantastik i förening med en nordiskt orienterad romantik, ofta dystert grubblande men stundom även demonisk, har satt sin stämpel på flera av dessa alster. Deras förvånande mognad och behärskning av jämvikten mellan form och innehåll göra dem emellertid icke till ungdomsverk i vanlig mening. Stundom bryter dock en äkta Sturm und Drang-stämning igenom, karakteriserad främst i oförmedlade kontraster mellan obändig kraft och vekt drömmeri, mellan mörka och ljusa dagrar. Den överflödande rikedomen på idéer, som liksom trängas i dessa första arbeten, är även vida skild från den knapphet och koncentration, med vilken Brahms gestaltar sina senare skapelser. I ett avseende visa hans ungdomskompositioner samma profil som hans senare tonsättningar: den från början anslagna grundstämningen inom ett verk förlorar han, trots utvikningar, aldrig ur sikte. Fr. o. m. år 1856 beträder emellertid tonsättaren den väg, som snart skulle föra till full mognad och behärskning av uttrycksmedlen. Under detta skede utvecklas allt det som blivit karakteristiskt för hans stil, den storlinjiga, utomordentligt expressiva melodiken, den mästerliga temabearbetningskonsten, som av de knappaste medel förmår bygga upp imponerande konstruktioner, den fasta, strängt koncentrerade satskonsten, som går ur vägen för effekter och yttre grannlåt, och till sist den sällsynt ansvarskännande inställningen till den egna konstnärliga gärningen. Utgångspunkter bli nu främst de äldre wienklassikerna, Mozart och Haydn, medan Beethoven efter »uppgörelsen» i d-mollkonserten op. 15 (1854—58) får mindre betydelse för hans form- och gestalt-ningsvärld. Inspirationen från folkvisans domäner vinner starkare grepp om Brahms 620