BRAHMS Över B-durkonserten vilar en i sanning klassisk upphöjdhet, som i förening med ett även för Brahms sällsynt rikt flödande tonspråk gjort denna komposition till en av de skönaste, genren äger uppvisa. Här har tonsättaren tagit steget till symfonin fullt ut: redan den yttre uppläggningen med 4 satser motsvarar det traditionella symfonischemat. Samtidigt avlägsnar sig Brahms i intet annat arbete så långt från den gängse konserttypen. Den specifikt brahmska klavertekniken, som bygger på massiv klangverkan med stora ackord och oktav-och sextpassager, har här renodlats. Solopartiet uppvisar sålunda inga konsertant-briljanta drag, och pianot har knutits än fastare in i den symfoniska vävnaden. Violinkonserten (D-dur, op. 77, 1878 —79) ger en annan sida av Brahms’ konst, den till monumentalitet stegrade idyllen, och står som helhet den kort förut komponerade D-dur -symfonin (op. 73) nära. Av de 4 konserterna kommer den för violin och orkester den klassiska konserttypen närmast. Klassiskt är också dess tonspråk, som i sin manliga resning och av djup känsla burna melodik fullföljer den linje, som utgår från Beethovens verk i samma genre. Den tresatsiga kompositionen visar en mästerlig koncentration och byggnad med tyngdpunkt i den brett anlagda första satsen. Solostämman är i hög grad briljant utan att förfalla till tomma fraser och schabloner, därigenom skiljande sig från tidens gängse virtuoslitteratur på området. Vid utformningen av solopartiet biträdde J. Joachim med råd angående tekniska detaljer. Liksom i D-dur-symfonin har tonsättaren i violinkonserten fått starka impulser från naturen, vars lyrik klingar igen i de båda första satserna, medan den sista utgör ett kostligt prov på Brahms’ humor — ännu utan den kusliga underton, som präglar den sista tidens arbeten på detta område. Konserten för violin, v i o 1 o n c el 1 och orkester (a-moll, op. 102, 1887) har redan genom sin anläggning erhållit en annan fysionomi än tonsättarens övriga konserter. Den är en modern concerto grosso, visserligen helt i Brahms’ anda och utan alltför skarpt markerade skillnader mellan soli och tutti, men dess konsertanta karaktär är mycket påtaglig. Solopartierna, som Brahms denna gång utformade själv, äro synnerligen krävande, samtidigt som de fordra två fullt samspelta och jämbördiga musiker för återgivningen, vilket hindrat konsertens utbredning och i någon mån kommit att influera värdesättningen av densamma. Dubbelkonserten kostade tonsättaren otvivelaktigt stor möda, och man kan inte från-känna första satsens genomföringspartier ett visst reflekterande drag. Men dess mörkfär-gade monumentalstil är av storslagen resning, och även den långsamma satsen har, trots sin brett utspunna, sköna cantilena, ryckts in i verkets allvarliga grundstämning, vilken även 629 Brahms vid pianot. präglar den kärvt scherzoartade finalen. Av Brahms’ konserter är den emellertid den minst omedelbara. Körverken. Brahms’ körverk ha under hans livstid kanske starkare än instrumentalverken bidragit till hans berömmelse. Deras tillkomsttid sammanfaller med en epok, då kompositioner för kör, med eller utan beledsagning, livligt omhuldades både av konsertgivare och publik. Framför allt odlades oratoriet och körballaden, den senare gärna byggd på folkvisestoff eller efterdiktningar av detta. Musikaliskt sett voro de dramatiska dragen oftast de starkast framträdande. Det är därför betecknande, att Brahms för sin körmusik så ofta valt ett episkt eller reflekterande ämne, gärna med rika lyriska vilopunkter, där hans konst kommer bäst till sin rätt. Det klassiska momentet — klassisk i betydelsen »antik» — spelar en framträdande roll i stoffet, om än dess förtoning omvandlas i enlighet med tonsättarens kynne. Brahms’ omfångsrikaste och mest framgångsrika verk på detta område, Ein deutsches Re-quiem (op. 45), var tillika hans första komposition i denna genre, troligen inspirerad av Schumann och utformad under åren 1854—68. Ein deutsches Requiem har dikterats av tonsättarens konfessionslösa, odogmatiska fromhet och djupa känsla för de bibliska sanningarnas höga etiska värde, för vilka den blivit ett levande uttryck, utmynnande i en ljus förtröstan, som givit verket dess särart: i centrum stå icke den latinska dödsmässans skräckstäm 630