BRAHMS derlieder, där tonsättaren i några nummer arbetat med tonmålande syften för ögonen. Den korta men rika upplevelsen med Agathe von Siebold efter 1850-talets mitt resulterade i en rik skörd sånger som t. ex. 8 Lieder und Romanzen op. 14 (1856—57), där den folkviseartade linjen fortsättes, samt Fünf Gedichte op. 19 (1857) med sådana finstämda romanser som In der Ferne, Der Schmied (L. Uhland) och An eine Äolsharfe (E. Mörike), den sistnämnda en bredare utformad, halvt dramatisk sångscen. Till samma stilkrets med folkvisan som centrum höra de omkr. 10 år senare i Sieben Lieder op. 48 publicerade Trost in Tränen (Goethe; 1858) och Überläufer (omkr. 1855), den senare en kärvt arkaiserande förtoning ur Des Knaben Wunderhorn. Det första mogna uttrycket för sin personliga egenart som romanskompositör når Brahms i sina »Magelone-sånger», Fünfzehn Romanzen aus L. Tiecks Erzählung »Liebes-geschichte der schönen Magelone und des Grafen Peter von Provence» (op. 33, 1861— 68). Med denna sångcykel fortsatte tonsättaren den linje, som går från Schuberts och Schu-manns sångsamlingar, samtidigt som han med ett slag ställde sig i främsta ledet bland samtidens liedkompositörer. Inom ramen av en romantisk kärlekshistoria har Brahms givit en överväldigande rik musikalisk skildring av de mest skiftande stämningar och situationer. Stilistiskt betecknar denna samling något nytt i tonsättarens liedalstring: Magelonesångerna använda den utvidgade liedtypen, där perioder och temagrupper fått ersätta den strofiska koncentrationen. Ackompanjemanget har fått större utrymme än i tidigare sånger, med brett utspunna instrumentala för- och efterspel. Medan Magelonesångerna besjunga kärlekslyckan så tolka Acht Lieder und Gesänge von G. F. Daumer (op. 57, 1868—69) kärlekssmärtan. I dessa romanser har Brahms återgått till mindre, mer liedmässigt format. I mjukt beslöjade stämningsbilder men med starka dur-mollkontraster och rika modulationer äro här fångade alla schatteringar av vemod och saknad. Daumers dikter återkomma flera gånger under denna tid, tidigast i Neun Lieder und Gesänge op. 32 (utgivna 1864), där variationstekniken begagnats som underlag för flera romanser. Under 1860-talet publicerades flera av Brahms’ mest sjungna sånger, t. ex. de utomordentliga Von ewiger Liebe (Wentzig) och Die Mainacht (L. H. C. Hölty) ur de 1857 komponerade Vier Gesänge op. 43. Anknytningar till folkvisan begagnas under detta decennium endast sparsamt, om än undantag förekomma som t. ex. den friska Sonntag (ur Uhlands Volkslieder), vilken ingår i Fünf Lieder op. 47 (1864—68), och den välkända Wie-genlied ur Fünf Lieder op. 49 (1864—68). Det lidelsemättade tonspråket under 1850-och 60-talen ersättes så småningom av en lugnare, mer buren ingivelse, tydligast fram trädande i Acht Lieder und Gesänge op. 59 (1871—73). Samlingen innehåller några pärlor inom Brahms’ liedkonst som den variations-artade Dämm’rung senkte sich von oben (Goethe) och den djupsyftande Regenlied, i vilken Brahms tonsatt sin hemtrakts skald Klaus Groth. Dennes poesi har inspirerat tonsättaren till några av hans vackraste sånger, de tre Heimweh-romanserna ur Neun Lieder und Gesänge op. 63 (1873—74), däribland den sällsynt sköna O wüsst’ ich doch den Weg zurück. 1870-talet betecknar över huvud taget en rik blomstring för tonsättarens liedkompo-sition. Utsökt luftigt har han fångat poesin i en samling som de Vier Gesänge op. 70 (1876), ur vilken särskilt Lerchengesang och Serenade (Goethe) må framhävas. Exponenter för Brahms’ äkta liedkonst utgöra de storartade naturpoemen In W aldeseinsamkeit (Lemcke) och Feldeinsamkeit (Allmers), den förra ur Sechs Lieder op. 85 (1873—82) och den senare ur Sechs Lieder op. 86 (1873—82). Denna djupa inlevelse präglar även de båda sångerna op. 91, Zwei Gesänge för en altröst med altviolin och piano (utg. 1884). Till Brahms’ högsta lyriska ingivelser räknas vidare sånger som Sapphische Ode (H. Schmidt) ur Fünf Lieder op. 94 (utg. 1884), den undersköna Der T od, das ist die kühle Nacht (Heine) ur Vier Lieder op. 96 (utg. 1886), vars besjälade resignation stegrats och förandligats i Immer lei-ser wird mein Schlummer (H. Lingg) samt Auf dem Kirchhofe (D. von Liliencron), båda ingående i Fünf Lieder op. 105 och publicerade 1889. Till denna samling hör också den eteriska förtoningen av K. Groths Wie Melodien zieht es mir. De mörka stämningarna överväga under detta skede; dock bryta stundom de friskt folkliga tonfallen igenom som i Der Jäger (F. Halm) och Mädchenlied (P. Heyse); båda återfinnas i Sieben Lieder op. 95, tillkomna 1880—84. Sin sista lysande blomning upplever folkvisan i den utomordentliga samlingen Deutsche Volkslieder, omfattande 49 nummer och utg. 1894. Tonsättaren, som själv skattade denna samling mycket högt, har här ställt sig i medveten motsats till Ercks och Boehmes insatser på detta fält, i det han ersatt de se-nares enkelt troskyldiga, mången gång filist-rösa beledsagning med ett genomarbetat, fint schatterat ackompanjemang. Med enastående kleinkunst har Brahms förenat den folkliga visskattens inneboende naivitet och friskhet med konstmusikens högsta yttringar, allt koncentrerat inom den knappaste ram. Med Vier ernste Gesänge (op. 121, 1896) avslutar Brahms sin gärning som vokalkompositör och når samtidigt här en absolut höjdpunkt, kulminerande i den fjärde sångens slutord: »Nun aber bleibet Glaube, Hoffnung, Liebe, diese drei, aber die Liebe ist die grös-seste unter ihnen». I sin mörkfärgade storhet och i sina rena, enkla linjer stå dessa sånger 635 636