BRASILIEN nes föredrag präglas av säker stilkänsla och intensiv dramatisk gestaltningsför-måga. — Litteris et artibus 1932. Hovsångerska 1936. LMA 1937. Efter organistex. i Strängnäs 1910 verkade B. som t. f. organist i Hjorthagens kyrka i Stockholm till 1913 men studerade samtidigt sång för Tekla Hofer, debuterade på K. teatern 1912 som Sarvillaka i d’Alberts Izeyl och utbildades därefter vidare för Bachner i Berlin och Rosati i New York. Hon är från 1946 bunden som pedagog vid The Juilliard School of music i New York. Roller: Titelr. i Orfeus, Nancy i Martha, Venus i Tannhäuser, Ortrud i Lohengrin, Brangäne i Tristan och Isolde, Fricka, Bryn-hilde och Waltraute i Nibelungens ring, Kundry i Parsifal, Azucena i Trubaduren, Amneris i Aida, titelr. i Carmen, Delila i Simson och Delila, styvmodern i Jenufa, Gunhild i Arnljot o. a. G. P. BRASILIEN. Sydamerikas största och folkrikaste stat, Brasilien (43 550 000 inv. 1946), stod i mer än 300 år, 1500—1822, under portugisernas herravälde och har från dem fått sina viktigaste musikaliska impulser. Väsentliga bidrag ha dock lämnats av de 3 mill. negrer och 1,5 mill. indianer, som ingå i befolkningen, särskilt av de förra. Konstmusiken dominerades från 1700-talet och in på 1900-talet av italiensk stil, vilken dock numera lämnat plats för en på folktonen grundad nationell tonkonst. Folkmusik. Den brasilianska folkmusiken är sammansatt av vitt skilda element. En förhållandevis ringa del i dess utveckling ha indianerna, medan de portugisiska och spanska inflytandena dominera, ehuru starkt modifierade av den brasilianska negerbefolkningens idiom. Bland mera allmänt utbredda sångarter märkas framför allt modinha, urspr. en lyrisk sentimental salongsballad, som populariserades på 1800-talet. Vidare cöco, en sång med ironiskt sarkastiskt innehåll, som föredras av s. k. can-tadores och violeiros till gitarrackompanjemang. Av afrikanskt ursprung är den rytmiskt starkt synkoperade lundu, och denna närstående äro några typiska dansvisor, t. ex. catereté, samba, batuque och jongo. Stor utbredning ha de s. k. desafio, sångartävlingar av förmodligen spansk-portugisisk härkomst med starkt improvisatoriskt inslag. Samma betydelse ha även de s. k. chorös, ensembler av olika instrument, av vilka dock vart och ett improviserar solistiskt över ett givet tema. 657 Karin Branzell som Amneris i Aida. Längre än på andra håll har i Brasilien kvar-levat en urgammal kultisk, med sång förbunden koristik. Typiska exempel härpå äro pastoris, reisados, congos, maracatüs osv. En viktig roll spelar musiken även vid religiösa folkfester och fetischistiska kulter, vilka senare importerats från Afrika och i Brasilien ingått en egenartad förbindelse med indianska, ka-tolskt-europeiska och spiritualistiska element. Andra kvarlevor av gammal tradition äro de s. k. romances och xäcaras, ballader av portugisisk härkomst, vidare arbetssånger, tiggar -visor, vaggvisor etc. E. E. Konstmusiken under italienskt inflytande. Konstmusik, huvudsakligen liturgisk, infördes på 1500-talet av jesuiterna. Såväl andlig som profan musik odlades flitigt; berömt blev Capela Real, hovkapellet. Operaföreställningar gåvos redan under 1700-talets förra hälft. Såväl kyrko- som operamusiken stimulerades av de impulser, som portugisernas store tonsättare M. Portugal bragte under sin vistelse i Brasilien 1811—30. Det inhemska musikskapandet fick sin första betydande företrädare under den epok av politisk frigörelse, som avslutades 1822 med landets oavhängighetsförklaring, i mulatten J. M. 658