BRASLAU N. Garcia, framstående kyrkotonsättare i Handels och Glucks stil. Perioden 1822—60 var eljest föga givande; man skrev i italieniserande stil kyrkomusik, några operor samt smärre vokal- och instrumentalverk. Musiklivet var eljest blomstrande. Operaföreställningar och konserter gåvos dock nästan uteslutande av utlänningar, främst italienare. En sammanslutning för den inhemska tonkonstens främjande, Imperial Academia de Müsica e Öpera Nacional, bildades emellertid 1857 av den spanske flyktingen J. Amat. Liknande strävanden togo sig uttryck i grundandet av en rad musikskolor, varvid främst F. M. da Silva gjorde en betydande insats. Nationalism i folklig anda. Den italienska stilen fortfor emellertid att härska under senare delen av 1800-talet och in på 1900-talet, åtminstone inom operan. Den främste, internationellt ryktbare företrädaren därför var C. Gomes, den mest berömde av alla Sydamerikas operakompositörer. Tysk musik tilldrog sig emellertid ett ej ringa intresse; därom vittna Club Mozart, Club Beet-hoven, Club Schubert, Club Weber, Club Ri-cardo Wagner m. fl., som under 1880-talet gjorde sin insats, delvis i form av offentliga konserter, i de största städerna. Impulserna från tysk romantik ledde också till att orkester- och kammarmusik började komponeras (A. Levy, L. Miguez, H. Oswald, F. Braga m. fl.). De nationella strävandena kunde ej få luft under vingarna, förrän tonsättarna begynt anknyta till folkmusiken, vilket skedde på 1890-talet; i samband härmed har denna flitigt insamlats och utforskats (L. Gallet, L. H. C. de Azevedo, M. de Ändrade m. fl.). Pioniär för nationalismen var A. Nepomuceno, vars orkesterverk äro influerade av negermusik. Hans strävan har fortsatts av bl. a. den i Italien födde A. Cantü samt B. Neto. En plats för sig bland de äldre skaparna och främjarna av en inhemsk ton intar H. Villa Lobos, vars utomordentligt mångsidiga och fruktbärande insats tillförsäkrat honom en ledande ställning bland nutida brasilianska tonsättare. En manstark skara nationalister föddes under decennierna kring sekelskiftet- främst bland dessa märkas L. Cosme, O. L. Fernandez, F. Mignone, J. Brandäo, F. Casabona, R. Gnattali, M. Ca-rnargo-Guarnieri, B. Itiberé, J. Ovalle, J. Si-queira, F. Vianna. F. ö. märkas företrädare för såväl en italienskt påverkad akademism (negern A. Republicano m. fl.) som en av A. Schönberg influerad expressionism (den i Tyskland födde H. J. Kollreuther, C. Santoro m. fl.). På gränsen till populärmusiken stod den begåvade E. Nazaré (Nazareth), vilken verkade under 1800-talets senare och 1900-talets första decennier liksom populärkompositörerna J. A. da Silva Calado och C. Gonzaga. Musikinstitutioner ni. m. Brasilien har endast en stående opera, Teatro Municipal i Rio de Janeiro, som även ger symfonikonserter. Den främsta konsertinstitutionen i huvudstaden är eljest Orquestra Sin-fönica Brasileira (gr. 1940), och i Säo Paulo Sociedade de Concertos Sinfönicos (gr. 1921). Landets viktigaste konservatorier äro den numera till huvudstadens univ. knutna Escola Nacional de Müsica (gr. 1841 med benämningen Conservatörio de Müsica; 1889 benämnt Instituto Nacional de Müsica; nu v. benämning sedan 1900-talet) och Conservatörio Dramåtico e Mu-sical i Säo Paulo (gr. 1906). Den 1931 inrättade Superintendéncia da Educagäo Musical e Ar-tistica utvecklar under ledning av H. Villa Lobos en idérik och outtröttlig verksamhet i den musikaliska folkbildningens tjänst; bl. a. ha inrättats offentliga samlingar av grammofonskivor. — En musikvetenskaplig sammanslutning, Academia de Müsica, grundades 1946 av bl. a. Villa Lobos med O. L. Fernandez som dir. Jämförande art.: Rio de Janeiro. Litt.: Huvudverk är R. de Almeida, Historia da müsica Brasileira (21942); vidare märkas bl. a. F. R. Vale, Elementos do folclore musical Brasileiro (1936); A. Muricy, Musique brési-lienne möderne (1937); L. H. C. de Azevedo, Relagäo das operas de autores Brasileiros (1938); U. Paranhos, Historia da müsica (bd 1, 1940); G. de Bettencourt, Historia breve da müsica no Brasil (1945; med bibliogr.), N. Slo-nimsky, Music of Latin America (s. å.). G. T. Braslau [bra'zla°], Sophie, amerikansk operasångerska, alt (1892—1935), var 1913—21 knuten till Metropolitan, där hennes första stora uppgift blev titelrollen i Cadman’s Shanewis (1918). Vid sidan av operaverksamheten gjorde hon också konsertturnéer i både Europa och USA. B. uppträdde i Stockholm 1931. Roller: Maddalena i Rigoletto, Azucena i Trubaduren, Amneris i Aida, titelr. i Carmen o. a. K. R-n Brass, eng., mässing, gemensam benämning på orkesterns bleckblåsinstrument, framför allt använd inom dansorkestern, där b r a s s-s ektionen utgöres av trumpeter och basuner. Bratbost, Karl Mikael, svensk operasångare av norsk börd, tenor (1860—1904). B., som urspr. var militär, debuterade 1886 som Ruodi i Wilhelm Tell på K. teatern, där han sedan var engagerad 1893—1902. Åren 1891—93 tillhörde han August Lindbergs operasällskap i Göteborg. Hans 659 660