BRAUN, K. kraftfulla hjältetenor firade även framgångar på turnéer i hela Skandinavien. B. studerade på Oscar II:s bekostnad sång för Hallström och Ödmann samt i Paris för Delle Sedie och i Milano. Roller: Titelr. i Tannhäuser, David i Mäs-tersångarne i Nürnberg, titelr. i Oberon och Faust samt Canio i Pajazzo. Litt.: A. Fosvold, österdöler og andre (1926). ö. G. Bratsche (it. braccio), tysk benämning på altviolin. B. återfinnes även i andra språk (da. B r a t s c h och sv. bra t-schel, bratsche och äldre brasche). I svenskan är dock uttrycket mindre brukligt. Bratt, G i 11 i s Waldemar, sångpedagog (1870—1925), praktiserande läkare i hals- och nässjukdomar. B. hade genom sin vetenskapliga utbildning och sitt sällsynt fina klangöra möjlighet att på ett effektivt sätt bedriva sin sångpedagogiska verksamhet. Han anses också som en banbrytare inom svensk sångundervisning och kan räkna en stor del av våra främsta sång are som sina elever, bl. a. J. Hislop, O. Ralf, I. Andrésen. B. har utg. Talröstens fysiologi (1908; 31922). — Litteris et artibus 1920. D-d Bratt, Greta, ->Torpadie-Bratt. Bratt, Henrik, amatörviolinist (1768 —1821), tillhörde under en del av år 1788 K. hovkapellet i Stockholm och gav s. å. även en konsert med egna kompositioner. B., som 1794 erhöll avsked som major vid Kungl. Värmlands Fältjägarreg. i Karlstad, utgav 1806 6 Sonater för violin och basse. S. W. Bratt, Leif, tonsättare (f. 1897 30/s), affärsman, på 1920-talet verksam som banbrytande folkmusikbildare bl. a. i Göteborg och Malmberget. Han har studerat för Fryklöf, Carl Nielsen och Stenhammar (komposition), A. Busch (violin) och F. Busch (dirigering). Verk: Kammarmusik och sånger, bl. a. 6 intima visor (1923). — Pianoskola (1928). B.W-r Bratt, T h o r a Octavia, norsk pianist (f. 1891 8/io). B., som debuterade 1914, har givit talrika konserter i Skandinavien och Tyskland, delvis tills, m. violinisterna Geyer och Rosen. Hon har utbildats vid MK i Köpenhamn, MH i Berlin (Dohnå-nyi) och senast för Friedman. — G. 1926 m. sångaren W a 11 a c e Symons B u c h a-nan (f. 1891 V3). ö.G. Braudo [bra°'då], Jevgenij Maximo vit j, rysk musikforskare (1882—1939), sedan 1924 lärare i Moskva vid dess pedagogiska inst. och verksam som musikkritiker, -skriftställare och huvudred, för Sovjetencyklopedin. Efter studier i natur-, språk- och konstvetenskap i Petersburg samt i musikvetenskap för Riemann, Kretzschmar och Reger, blev B. 1914 docent, senare prof, vid univ. i Leningrad och prof, vid ryska konsthistoriska inst. där. Skrifter: »Allmän musikhistoria» (ry., 3 bd, 1921—27), E. T. A. Hoffmann (ry., 1921), A. Borodin (ry., 1922), »Nietzsche, filosof och musiker» (ry., 1922), Beethoven (ry., 1927) m. fl. M. S. Braun [bra°n], tysk musikersläkt, varav flera medlemmar voro verksamma i Sverige. Violinisten A n t o n B. (1729—85), som var anställd i Kassel, hade två söner, violinisten J o-hann B. (1753—95) och oboisten Johann Friedrich B. (1759—1824). Alla tre ha skrivit verk för sina instrument. Den sistnämndes söner voro oboisterna Wilhelm B. (f. 1791) och C a r 1 Anton Philip B. (1788—1835). Den senare anställdes 1807 vid Det kgl. Kapel i Köpenhamn och 1815 vid K. hovkapellet i Stockholm. Tills, m. Crusell och Preu-mayr deltog B. även livligt i huvudstadens konsertliv. Med Andra livgardet i Stockholm gav han från 1826 regelbundna sommarkonserter och ansågs allmänt ha fört regementsmusiken till ett högt plan. B. var musikdir. vid fyra reg. — LMA 1819. Verk: Scenmusik till Axel och Walborg (1829) och Wallensteins död (1831); konsertstycken för oboe samt symfonier; kammarmusik; körverket Fader vår och solosånger. Litt.: A. Törneros, Bref och dagboksanteckningar (1891). Å.V. Braun [bra°n], Karl, tysk operasångare, bas (f. 1885 2/0), engagerad 1938 661 662