B R E S G E N Skrifter: Geschichte der Musik in Italien, Frankreich und Deutschland... (1852; *1888), Die Musik der Gegenwart und die Gesamtkunst der Zukunft (1854), Franz Liszt als Symphoni-ker (1859) m. fl. S. W. Brendler, Frans Fredric Eduard, tonsättare (1800—31), son till den tyskfödde flöjtisten i K. hovkapellet i Stockholm Johan Franz B. (1773—1807). I sin musik var B. en romantiker, påverkad av både Spohr och Weber, och någon gång märker man hos honom även en ansats till nordisk folkton. Som kompositör blev han mest berömd genom Spastaras död (melodram för kör och orkester; 1831), som av kritiken ansågs vara »ett av våra snillrikaste och mest poetiska tonstycken». B. intog även en bemärkt ställning i huvudstadens musikaliska sällskapsliv och blev 1830 koralintendent i Par Bricole. — LMA 1831. Efter föräldrarnas tidiga död fick B. plats som handelsbetjänt i Visby men flyttade 1823 till Stockholm och försörjde sig där på musiklektioner, samtidigt som han själv studerade musik. Verk: Operan Ryno (till text av B. von Beskow; fullbordad av dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar I; Sthlm 1834); arr. av musiken till farsen Ulla Winblads bröllop (C. F. Dahlgren; 1829) och den lyriska scenen Skördekvinnan; en symfoni, pianostycken och sånger. Litt.: MA:s handl. (1866). E. S-m Brene, Erling, dansk tonsättare (f. 1896 14/n). B., som studerat vid MK i Köpenhamn och för L. Nielsen, har varit knuten till Försögsscenen och Musikteat-ret i Köpenhamn men verkar nu som musiklärare. Verk: Musik till marionettkomedin Mordet i Vaertshuset och skådespelet Floden; en symfoni op. 2, rapsodi op. 30, humoresk op. 31, konserter för oboe op. 19, för klarinett op. 28, för flöjt op. 22 och för violoncell; två stråkkvartetter op. 1 och op. 9; pianostycken. Sch. Brenet [brane'], Michel, eg. Marie Bobillie r, fransk musikforskare (1858 —1918). B. bedrev omfattande undersökningar i franska arkiv, framför allt på den franska 1500- och 1600-talsmusikens områden och publicerade en rad värdefulla verk. Skrifter: Les oratoires de Carissimi (i RMI 1893), Notes sur 1’histoire du luth en France (1899), Les concerts en France sous Vancien régime (1900), La musique militaire (1917), Dic-tionnaire pratique et historique de la musique (1926) samt Grétry, sa vie et ses oeuvres (1884\ Jean d’Okeghem (1893), Claude Coudimel (1898), La jeunesse de Rameau (1903), Pale-strina (1906), Haydn (1909; eng. uppl. 1926), Handel (1913) m. fl. biografier och en rad uppsatser. B. A. Brenn, Franz, schweizisk tonsättare och musikskriftställare (f. 1907 21 /2), dr phil. 1931. B., som utbildats till kyrkomusiker i Wien, blev 1934 dirigent och kantor vid Paulskirche i Luzern. Verk: Kammarmusik; orgelstycken; en a cap.-mässa m. m. — Die Messenkompositionen des Johann Joseph Fux ... (diss. 1931). Å.L-y Brenno, Ola, norsk langleikspelare (f. 1865 15/i). B., som började spela langleik i 19-årsåldern, har rest Norge runt och sökt väcka intresse för detta instrument. ö. G. Brescia [bre'fia], huvudstad i den italienska provinsen med samma namn (138 000 inv. 1938), bekant för tillverkningen av orglar genom familjen Anteg-nati under 1500-talet och för de framstående violinbyggare, som verkade där under ung. ett århundrade, till omkr. 1630. De förnämsta representanterna för Brescia-skolan voro Gasparo da Salo (omkr. 1540—1609) och hans lärjunge Giovanni Paolo Maggini (1580—omkr. 1632; enl. annan uppgift d. omkr. 1640). Brescia-skolan har spelat en viktig roll i violinens utvecklingshistoria. — Stadens tre största och främsta musikinstitutioner äro: Teatro Grande (gr. 1811), Civico Istituto Musicale Venturi (gr. 1864 av A. Venturi) och La Societå dei Concerti (gr. 1869 av A. Bazzini). Dessutom finnas flera teatrar, orkestrar, körer, musikförlag, instrumentfabriker samt musikföreningar och -skolor. — Konsertsal: Salone Pietro da Cemmo. Litt.: A. Valentini, I musicisti bresciani ed il Teatro grande (1894). D.F. Bre'sgen, C e s a r, tysk tonsättare (f. 1913 lo/io), organist i S:t Rupert i München 1931 och verksam även som dirigent i radio efter studier vid MA i München för bl. a. Haas. Verk: Operorna Dorn-röschen (1942) och Das Urteil des Paris (1943); kammarkonsert, sviter, conserto grosso, symfonisk konsert o. a. or 669 670